Recension

: Nattfjärilen
Nattfjärilen Katja Kettu
2018
Albert Bonniers förlag
8/10

Lidande, levande

Utgiven 2018
ISBN 9789100167271
Sidor 361
Orginaltitel Yöperhonen
Översättare Janina Orlov
Först utgiven 2015

Om författaren

Katja Kettu, född 1978 och uppvuxen i Rovaniemi, är författare och animationsregissör. Hon har studerat i Tammerfors och Åbo men bor och arbetar i London, Tallinn och Helsingfors. Katja Kettu har tidigare gett ut romanerna Surujenkerääjä (Sorgesamlaren) 2005 och Hitsaaja (Svetsaren) 2008. År 2012 fick hon Runebergspriset för Barnmorskan.

Sök efter boken

Irga flyr på skidor över gränsen från Finland till Sovjet en vinterdag 1937. Hon är femton år gammal, gravid och med sargad tunga men hon är stark och hoppfull. Det börjar dramatiskt, rått och kroppsligt och hon kommer inte långt innan hon blir tillfångatagen och förd till ett arbetsläger.

Åttio år senare kommer Verna till den lilla byn Lavra, där hennes far hittats mördad. Ett obegripligt mord i en obegriplig trakt där andra regler och en annan tro råder. Det är en sorts ursprungsreligion med en levande natur och tredelade mänskliga själar. Samtidigt pågår något annat och Vernas ankomst och petande leder till att alltmer blottas – och rämnar.

Så växlar det mellan då och nu, mellan lägrets umbäranden, våld, hot, makt – och kärlek och vänskap och nuets motsvarigheter. Hur allt hänger ihop anas här och där men samtidigt är det inte pusselläggandet som är det viktiga utan att befinna sig i dessa tider, dessa världar. För lägret är i sig en hel värld och där pågår ett spel på flera nivåer.

Ett annat genomgående spel är schack – när Irga flyr har hon med sig en vackert skuren schackpjäs från sin fars schackbräde och det spelas partier både en och flera gånger, samtidigt som spelet utgör en symbol och allegori för både utsatthet, obönhörlighet och förutsägbarhet. Mer än en gång påminns jag om schackpartiet med Döden i Det sjunde inseglet.

Språket är både kärvt och sinnligt och väjer inte för något och berättandet är såväl bildligt och bokstavligt som just allegoriskt. Byn Lavra kan vara en bild av ett helt lands undergång, hur man grävt gångar under jorden som försvagat det hela, tills allt sjunker, hur sovjetmänniskan hamnat vilse (läs Svetlana Aleksijevitj också!).

Men när allt faller samman och hemligheterna avslöjas kan det också finnas lindring för sorgen och försoning för de vilsna och det är något trösterikt över det, trots att i en helikopter därovanför sitter en maktens man och befaller.

Hela tiden finns där en osäkerhet och opålitlighet hos såväl berättaren som berättandet. Vad är verkligt och vad är saga, sägen och syner? Är det en thriller eller samhällskritik? Men när det handlar om liv och död sätts allt annat ur spel och det är bara att följa med. Den vite gudens dotter ropar genom decennierna och Verna anländer till det sjunkande, döende, för att äntligen bli levande.

Saga Nordwall

Publicerad: 2019-02-13 00:00 / Uppdaterad: 2019-02-10 12:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7640

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?