I veckan fyllde Tintin 90 år, och den här serien är grunden till det. Tintin i Sovjet publicerades i den belgiska barntidningen Le Petit Vingtième med start 10 januari 1929. Där gick den i närmare ett och ett halvt år, och samlades sedan genast till ett eget seriealbum. Därefter har den fört en ganska tynande […][...]

Jag tar ett djupt andetag och gör mitt bästa för att glömma det-där-som-hände-i-somras. Om jag inte tänker på det, finns det inte, tänker jag och går in i klassrummet. För en idiotisk sekund lyckas jag nästan lura mig själv att allting är glömt och förlåtet. Något som det såklart inte är. Så fort de får […][...]

Humor hör till det svåraste att sätta ord på, tycker jag. Varför är någonting roligt? Vet inte, det bara är det. Snäppet lättare är det att förklara varför någonting inte är roligt. Det är dumt, det bygger för starkt på schabloner, det är sexistiskt eller rasistiskt eller någonting. Nej, det måste inte vara politiskt korrekt […][...]

Stora kockar är som rockstjärnor: galna genier som går sin egen väg, frammanar nya kombinationer av kända ingredienser till synes ur tomma luften, litar mer på intuition och ryggmärgskänsla än på petitesser som utbildning och erfarenhet, drar legioner av fans och kritiker efter sig som ofta fokuserar mer på personen än på den faktiska konsten, […][...]

Som bokrecensent strävar jag efter att vara nyanserad. Aldrig odelat positiv, aldrig totalt negativ. Men under läsningen av Bosse Lindquists Macchiariniaffären – Sanningar och lögner på Karolinska insåg jag att den taktiken skulle bli svår i just det här fallet. För vad skulle möjligen kunnat göra boken bättre? Vad skulle jag kunna skriva för att […][...]

Den populära Netflix-serien Black Mirror har ett nytt tema varje avsnitt, men nästan alla verkar gå ut på att människor omfamnar ny, fantastisk teknik, som sedan ofelbart leder till att de blir djupt olyckliga och/eller mentalt förslavade. Det är välgjort, snyggt, och oftast skrämmande på ett sätt som sätter sig under huden på en. Men […][...]

Man ska inte släpa runt en tvåkilosbok som pendeltågsläsning, för resultatet är att man bara hinner läsa i den de gånger då man får en sittplats. Note to self efter några veckor med Byggnadsvård för lägenheter – 1890-1990. Å andra sidan är den värd en del släpande. I korta kapitel tecknas såväl samhällets framväxt som […][...]

1948 tog staden Atlantas poliskår för första gången in svarta poliser. De var åtta stycken, och förväntades uteslutande patrullera de svarta delarna av staden. Där fick de också en lokal, i källaren till YMCA, för på polishuset fick de inte visa sig. Det var helt enkelt bäst för dem själva: de kunde ju bli lynchade […][...]

Hösten 1978 ringer telefonen på underrättelseavdelningen vid Colorado Springs-polisen. Den som ringer vet förstås inte att det är dit han kommit, utan söker Ron Stallworth i ett speciellt ärende: han vill värva honom till Ku Klux Klan. Det är inte det enda Klan-mannen i telefonen inte vet om Ron Stallworth, som besvarat en annons från […][...]

Den avslutande delen om Lara Jean Song Covey är i vanlig ordning ett trevligt återseende, och denna gången också lite nostalgiskt. Även om Jenny Hans trilogi egentligen inte är en favorit känns böckerna lite som att komma hem. Till ett hus fyllt med ångande kakor och oändliga filmkvällar. En plats att pusta ut. I den […][...]