Jag trivs på kyrkogårdar och förargas inte över motionärerna som skrider över de grusgångar som slingrar sig fram mellan gravarna. Man behöver inte göra en kyrkogård till endast ett dödens område; växtligheten måste inte endast utgöras av idel dystra kvistar. För många av dem som nu vilar där var döden en befrielse och alltså efterlängtad. […][...]