I veckan fyllde Tintin 90 år, och den här serien är grunden till det. Tintin i Sovjet publicerades i den belgiska barntidningen Le Petit Vingtième med start 10 januari 1929. Där gick den i närmare ett och ett halvt år, och samlades sedan genast till ett eget seriealbum.

Därefter har den fört en ganska tynande tillvaro tills den för några decennier sedan började lyftas fram som just det första Tintin-albumet, och det är uppriktigt sagt inte jättesvårt att förstå varför.

Tintin i Sovjet lider rätt gravt av följetongssyndromet. Den publicerades två sidor i taget, och jo, på varannan sida mest händer det något ytterst dramatiskt, en bil- eller flygkrasch, en explosion eller annat. Tintin överlever högst osannolikt, och lästa i ett svep blir de här actionspäckade anekdoterna fullständigt absurda.

Om Hergé senare gjorde sig känd för sin noggranna, inte minst bildmässiga, research, så har hans 22-åriga jag nöjt sig med den information hans mycket konservative tidningschef matat honom med. Idén att skicka Tintin på reportageresa (och, hör och häpna, här skriver han faktiskt sitt möjligen enda reportage någonsin i ett par rutor!) till det förhatliga Sovjetunionen är rakt av dennes idé, och Hergé har uppenbarligen inte förmått att göra särskilt mycket eget av den idén.

Här består Sovjetunionens befolkning uteslutande av lömska, giriga och konspiratoriska kommunister som fejkar framgångsrika industrier, tvingar fram folkligt stöd genom pistolhot och ända från ruta ett vill mörda den unge belgiske journalisten. Belgare är goda och ryssar/kommunister supersuperonda. Punkt. Det är inte bara tendensiöst så det skriker om det, det är dessutom dramaturgiskt uselt. Hur får man till en spännande historia om ingen utvecklas det minsta?

Bör man alltså lägga denna ”Ur-Tintin” åt sidan? Nja, det är ju ändå Tintin. Jag skulle kanske inte i första hand sätta det här albumet i händerna på ett barn med Tintin som stora idol (om de nu fortfarande finns?), men litteraturhistoriskt sett är det ju spännande att se och lära sig mer om var den populära figuren har sina rötter. Det här är ju seriehistoria.

Tydligen var Tintin med europiska mått mätt tidig med att prata i pratbubblor – bara en sådan sak! Och parallellerna till snubbliga stumfilmer är lätta att dra; det är inte diskbänksrealism vi har att göra med här. I en scen exploderar till exempel en bomb i Tintins tågkupé, där han, Milou och tåggolvet är i stort sett det enda som blir kvar av hela tåget (varpå han anklagas av tysk polis för att ha stulit 10 tågvagnar och 218 passagerare). Den här Tintin drar sig inte heller för att vare sig spöa upp folk till höger och vänster eller att dricka sig full när tillfälle bjuds. Det är helt enkelt lite ovant och ganska knasigt.

Och det är ju intressant att se figurens och serieskaparens första stapplande steg. Även om de rent objektivt vinglar betänkligt.