Hon gör det inte lätt för sig, Delphine de Vigan, och inte heller för sina gestalter. De sköra, de trasiga, de som faller vid sidan av.

It takes one to know one. Det utsatta barnet kan bli förövare men en annan möjlighet är att det blir en räddare, den som ser tecknen på att något är fel. Väldigt fel.

Ett sådant före detta utsatt barn är läraren Hélène som anar att något inte står rätt till med den tolvårige eleven Théo och går betydligt längre än vad hon har mandat att göra. Å andra sidan har hon ju rätt – en tolvåring ska inte dricka sig berusad bakom ett skåp i skolan tillsammans med sin bästa – och enda – vän Mathis. Ska inte vilja fly från allt och alla på det sättet. Ska inte ha goda skäl att vilja göra det. Men han är fast i kraftfältet mellan en hatande och föraktfull mor och en svårt deprimerad far. Hans liv är en ständig balansgång, utryckningar, försök att skydda – inte är det konstigt att Théo vill bort. Än mindre så, när han utsätts för förnedrande behandling av en lärare.

Mathis glider med men utan att egentligen dela Théos längtan och samtidigt håller något på att rämna i hans familj, där modern Cécile är psykiskt labil och fadern lever ett hemligt liv på internet.

Hélène, Théo, Mathis och Cécile. Fyra perspektiv, fyra röster, om än i så väl första som tredje person, men inga stora överraskningar i hur deras öden hänger samman, som tur är. Det finns ett obönhörligt dramaturgiskt spår mot avgrunden men det är samtidigt något lågmält över det. Det som skulle kunna vara ett skrik är närmare en viskning och hörs kanske ännu bättre just därför.

Det är en förrädiskt lättläst text där det resonerande och småpratiga går på tvärs mot det som faktiskt skildras. För vad är det att vara lojal, vem ska man visa sin lojalitet, hur långt kan lojaliteten sträcka sig och vad händer när man närmar sig gränsen?