En sommarkväll 2001 sitter Mélanie och Clara i varsin stad och tittar på finalen i den första stora franska dokusåpan. För Mélanie innebär det startpunkten för en intensiv längtan efter att bli känd, för Clara är det något hon gör i smyg, eftersom ett sådant program är raka motsatsen mot allt hennes föräldrar står för. […][...]

Maries barndom var inte vad den borde ha varit men i lägenheten nedanför fanns en ensamstående och barnlös kvinna som såg henne och gav henne trygghet. Nu är rollerna omvända. Michka har blivit gammal. Det kommer smygande men ändå plötsligt: orden sviker henne, kroppen sviker henne, minnet sviker henne. Snart kan hon inte klara sig […][...]

Hon gör det inte lätt för sig, Delphine de Vigan, och inte heller för sina gestalter. De sköra, de trasiga, de som faller vid sidan av. It takes one to know one. Det utsatta barnet kan bli förövare men en annan möjlighet är att det blir en räddare, den som ser tecknen på att något […][...]

Delphine de Vigans förra bok var en självbiografisk roman (kalla det autofiktion om du absolut måste) om hennes mors död. Hennes nya bok handlar om Delphine de Vigan, vars förra bok var en självbiografisk roman (kalla det autofiktion om du absolut måste) om hennes mors död, och som efter det plötsligt blivit Kändis på det […][...]

Dagar utan hunger är Delphine de Vigans debut från 2011. Det är en självbiografi som publicerades under pseudonymen Lou Delvig. Författaren skrev för att upptäcka, besvärja och förändra sin anorexi. Att läsa Dagar utan hunger är att dras med i dessa dagar utan hunger. Inte på så sätt att man själv känner sig sjuk utan […][...]

Runt Gare d´Austerlitz samlas många hemlösa, som det ofta är med tågstationer drar den till sig en brokig blandning av dem som är på väg någonstans och dem som aldrig kommer någonvart. Lou är 13 år, socialt udda och oerhört intelligent. Hemma har hon en snäll men ledsen pappa och en kall och oengagerad mamma […][...]