Gökungen börjar med att elvaåriga Triss vaknar i en säng, omringad av vuxna människor hon inte känner igen. De frågar henne vad hon minns, vilket inte är mycket. Då berättar de för Triss att hon under natten kommit hem desorienterad och genomblöt, förmodligen efter att ha ramlat i den närliggande sjön. Vad hon gjorde ute vid sjön mitt i natten till att börja med är det dock ingen som kan förklara.

Situationen blir inte mindre skrämmande för Triss av att hennes lillasyster Pen bestämt hävdar att Triss inte är hennes syster, utan en ond dubbelgångare. Triss och Pens föräldrar ignorerar Pens utbrott och anklagelser, men Triss kan inte släppa tanken på att saker inte är vad de utger sig för att vara. För inte är det väl meningen att man ska ha en hunger så omättlig att man äter all mat i huset och sedan i ren panik även kläderna från sin kropp? Inte är det väl heller normalt att man vaknar täckt i lera och löv utan ett enda minne av vad som hänt? Och varför skriker hennes dockor på henne?

Gökungen är svår att skriva om utan att avslöja för många av mysterierna i handlingen. Frances Hardinge är en lysande berättare, och Gökungen är inget undantag. Få författare skulle lyckas med att skriva en berättelse som den här utan att flumma ut totalt. Det finns så många bisarra beståndsdelar i Gökungen att den i händerna på en mindre skicklig författare förmodligen hade blivit nonsens. Som när man försöker återberätta en vansinnigt skrämmande mardröm man har haft, men inte lyckas förklara varför den var läskig eftersom t.ex. trädgårdsredskap inte är särskilt skrämmande i dagsljus, och varför skulle en häcksax jaga dig? Hardinge inte bara återberättar mardrömmar, hon får dig att känna att det är du själv som upplever dem.

Gökungen är en berättelse om ett Storbritannien i förändring efter första världskriget, en familj i sorg som hanterar den på mest problematiskt möjliga sätt, systerskap, mod, och kärlek. Den berättas med hjälp av ruttnande löv som blir till personer, bioskärmar som kidnappar systrar, onda saxar i människoskepnad, parallella världar där tuppar är det mest skräckinjagande som finns…och så vidare. Låter det för flummigt? Det är det inte. I stunden, när man läser boken, är det fullständigt logiskt. Det är först efteråt när man försöker förklara vad älvor som bor uppochner har att göra med flyktingströmmarna i Europa som det blir krångligt och överdrivet. Så ni kanske kan göra mig, och er själva, en tjänst och läsa boken istället? Ni kommer inte att ångra er.