Arthur är en 12-årig grabb i 1100-talets England. Han är inte en vanlig kille. Han lever visserligen ett för tiden ordinärt liv på ett gods ägt av hans far av ätten Caldiot. Han utför sina sysslor, tränar sig på de vapen han förväntas kunna hantera och drömmer om att bli riddare…

Det är emellertid något visst med Arthur, han ser och hör saker. Saker ingen annan ser och hör. Vem är han? Kanske har den mystiske Merlin, som också lever på godset utan att någon egentligen vet varför, med saken att göra. Självklart har han det.

Alla som någon gång kommit i kontakt med medeltida legender känner till namnet Merlin som är tätt sammanbundet med den välkända Arthurssagan. Den unge Arthur är alltså mer än namne med den forne kungen och författaren har i ett inspiratoriskt medeltidsrus försökt att para ihop två välpenetrerade epoker: Rickard Lejonhjärtas och kung Arthurs England. Det borde ge medeltidälskaren stoff så det räcker och blir över.

Emellanåt är det också bra, främst när den unge Arthur håller sig i ”sin egen tid”. Då vaggas man stundtals in i någons sorts känsla om att man fattar vad det handlar om. Livet på godset och den unge pojkens frågor om både det ena och det andra är klart godkända.

När det däremot börjar röra sig mot den andra dimensionen, när magin tar över och tiden flyter samman, blir det genast sämre. Genom en magisk sten följer Arthur sin namnes väg till tronen och historien om svärdet i stenen spelas upp. Han förstår att deras öde är för evigt förbundna.

Resultatet av det är att det blir rörigt, hoppigt och därmed ointressant. Varför inte hålla sig till en tidsperiod? Att det finns tillräckligt med spännande material avslöjar författaren själv. Han ger det bara inte en chans. Överambition kanske, i så fall självuppspänd snubbeltråd.

Det är möjligt att de kommande delarna i denna planerade trilogi kommer att lyfta sig över denna volyms höjder men brukar det inte vara så att den första delen är bäst?