En del författarskap finner man på de mest oväntade ställen. Under en kompis säng på Skurups folkhögskola i början på 1990-talet hittade jag Claes Anderssons. Man kan inte annat än falla för en poet som till exempel döper en av sina diktsamlingar till Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider (1969). Jag begav mig snabbt till Malmö Stadsbibliotek och hittade snart den diktsamling av honom som sedan dess varit min favorit: Mina bästa dagar (1987) – inte minst diktsviten ”April en vintermånad 1-18″.

Andersson har en absurd humor jag gillar, och du kan tryggt förvissa dig om att du känner igen hans berättarröst nästan med en gång. Sitt magnum opus (om uttrycket tillåts för en enskild dikt) skrev han redan i början på 70-talet:

Att älska är att respektera

den älskades oberoende.

Så tänker jag mig kärleken

Var i helvete håller hon hus.

Claes Andersson är dessutom en finlandssvensk författare, och det finlandssvenska språket är det lätt att förälska sig i. De har ord som batong (baguette) eller semla (fralla). Eller varför inte det mjuka tilltalet i: ”Var god att inte bullra i bassängen” på spaavdelningen i Finlandsbåtarna.

Nåväl. Nu har jag Claes Anderssons senaste diktsamling i min hand (Det underjordiska utsiktstornet). Ska jag vara ärlig har jag blivit rätt besviken på de senaste årens diktsamlingar från hans penna. Men här är det som 81-åringen kvicknar till lite och blir lite av sitt pigga gamla jag, med en hel uppsättning rävar bakom öronen – helt i klass med den ovan nämnda samlingen Mina bästa dagar.

Andersson tänker tillbaka på sitt liv och skriver en diktsvit om sitt fosterland Finland och funderar på sin pappa, om han hade velat ha hans liv. Hans bilder rör sig ofta effektivt mellan motsatser, en ödmjuk syn på sina medmänniskor och en medvetenhet om att döden kan lura bakom hörnet, i vilken ålder du än är. Bland mycket annat tänker Claes på sina barnbarn och sitt skrivande. Han är kort sagt skönt okomplicerad, utan att bli banal. Och räds här och var absolut heller inte allvaret.

En dikt som andas mycket av det jag gillar med Claes Andersson, i den nya diktsamlingen är denna:

Utsedd att representera mitt land i en hemlig expedition

skuffas jag in i rexburk med etiketten ӊppelmos moster

Elna 1937″. Inne i burken är det varmt och klibbigt som

i bastun och det gäller att hålla sig flytande för att inte

drunkna. Burken ångas fast och jag pressas mot taket i

den häftiga accelerationen. Vi är på väg neråt mot jordens

medelpunkt. Där ska vara mycket hett. Så småningom blir

sylten hård och svart. Hur länge ska jag sitta inrexad så här?

Och vad händer när hjärnan koagulerar? Inte rexar man

nu mera när vi har fått fred? Jag tänker på min farbror som

kanske dog i syfilis. Kanske döden är att bli en konserv, inget

konstigare?

Jag har sökt upp Claes Andersson några gånger på bokmässan i Göteborg, även om det kanske var några år sedan nu. Första gången för att jag ville att kan skulle signera mitt ex av hans Har du sett öknen blomma? Om skrivandets lust och vånda. Eftersom jag precis som han är intresserad av att skriva bad jag honom:
- Du kan väl skriva ”Lycka till med skrivandet” eller nåt?
- Nej, det låter för olycksbådande.

Så lånade han min bläckpenna och skrev:
Skriv! Ge inte upp!