Recension

: Dubbelgångaren
Dubbelgångaren Fjodor Dostojevskij
2018
Modernista
10/10

Förvirrad, förlorad men inte ensam i Sankt Petersburg

Utgiven 2018
ISBN 9789176456057
Sidor 192
Orginaltitel Двойник
Översättare Eugen von Sabsay & Chrissy Sterzel
Först utgiven 1848

Om författaren

Den ryske författaren Fjodor Dostojevskij levde mellan 1821 och 1881. Hans författarskap har haft och har stor betydelse för den moderna romanen. Kanske mest vad gäller psykologin och berättartekniken, där olika röster och idéer ställs mot varandra med stark realism i handling och miljö.

Sök efter boken

Vissarion Grigorjevitj Belinskij dog 1848. Han var en prominent rysk litteraturkritiker som tappade fattningen i ett antagligen psykedeliskt lyckorus efter att ha läst Dostojevskijs debut Arma människor (1848). Inte alls långt efteråt gavs Dostojevskijs Dubbelgångaren ut. Efter sista sidan tvärvände karln i sitt omdöme och var inte så lite besviken. – Vadan detta skräp!? kan han ha uttryck sig, stampat med foten i golvet och gnisslat ned sina visdomständer till roten. Han kände sig väl antagligen lurad, lite som barnet som förväntar sig en rättvis Gott och blandat men bara får de vedervärdiga lakritsbitarna till livs. Två år senare dog han, Belinskij alltså, helt säkert i sviterna av missnöjet. Dostojevskij å sin sida skickades till Sibirien. Som det kan gå!

Vissarion Grigorjevitj Belinskij hade fel. Belinskij var en rövgrodd eller åtminstone en uschling som knappast hade platsat här på sidan. Jag vet att det är lite fegt att sparka på ett lik – han har ju trots allt varit död i över hundra och några år. Men jag är inte bättre än så. Och bara för att man är död skall man inte komma undan. Det är mitt motto i livets alla aspekter.

Någon har sagt eller skrivit att den psykiskt sjuke är den ensammaste i världen. Jag tänker mig då någon med schizoaffektiv problematik. För ett antal år sedan kom jag i kontakt med en man som var övertygad om att han om nätterna var i samtal med påven och Obama. De konsulterade honom för att lösa världsfreden. En världsbild som utöver frånvaron av motsvarighet i verkligheten, samtidigt inte tillåter någon igenkänning. Ensam i världen, ensam i sin upplevelse.

Det går att läsa Dubbelgångaren på flera vis. ”Hjälten” Goljadkin, en oansenlig myndighetsperson, stöter en mörk och dyster kväll på en ung man som i stort och litet liknar honom. I korta och snabba drag: den yngre Goljadkin arbetar strax på samma ämbetsverk, svassar runt benen på alla och envar för att vinna deras aktning. Droppar lustigheter, trycker händer och komplimenterar i de allra smeksammaste och lismande ordalag. Särskilt koketterande är han i närheten av förnäma personer – som sig bör givet hans ställning. Den äldre Goljadkin, kan man kanske utgå ifrån att det är, snärjs snart in i, kan man kanske utgå ifrån, en händelsernas utveckling som för honom mot det totala sammanbrottet. Han ser maskopier, komplotter, fiender. Samtalet med Krestian Ivanovitk Rutenspitz (”Med. & Kirurg. Doktor” står det på dennes skylt) är löjligt underhållande.

Det går inte annat än att uppskatta vår ”hjältes” godmodighet. Även om han så skulle bli skallad in i fördärvet av en älgko, skulle hoppet inte överge honom. Det skulle ju kunna vända till det bästa!

”Jag är en enkel, okomplicerad människa, och min person har ingenting av yttre glans.” Han hanterar inte det som fordras ute i ”den stora världen”; behärskar inte de ”kvicka ordlekar” som behövs för att föra sig i de finare salongerna. Att ge ”doftande” artigheter och komplimanger förmår han inte. Han är ingen ”ränksmidare” och ”integrerar inte i hemlighet utan handlar öppet och ärligt”.

En hyvens man, kan man tycka. Och jag skall å det snaraste uppdatera min CV med att jag inte är en ”ränksmidare” och att jag handlar öppet och ärligt. Och på rekryterarens fråga om varför jag har idel dåliga utlåtanden från tidigare arbetsgivare skulle jag i genuin Goljadkin-anda svara: så och så ligger det till, bäste rekryterare, det är det hela.

Så, läs Arma människor och Dubbelgångaren och ni har böcker som är fantastiska utan att jämföras med de omfattande och svårtuggade tegelstenarna till böcker som Dostojevskij är känd för. Håller ni sedan med mig är bara att dyka ned i Dostojevskij-påsen. Få, om några, lakritsbitar kan ni förvänta er att finna. Och håller ni inte med mig skall ni läsa dem ändå. Och kom ihåg: jag handlar öppet och ärligt.

Robert Myhreld

Publicerad: 2018-07-25 00:00 / Uppdaterad: 2018-07-23 10:33

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7423

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?