2018 är det 200 år sedan en 18-årig Mary Shelley uppfann science fiction-genren när hon släppte Frankenstein. (Anonymt, eftersom ingen skulle ta den på allvar annars.) En galen vetenskapsman pusslade ihop en Varelse av likdelar, gav den liv, och sedan dess har monstret och dess skapare vandrat runt i populärkulturen, bytt roller och sympati med varandra, bytt kontext, anpassat sig till tidsandan och specialeffekterna, och vanlever än idag i högsta välmåga världen över.

Inklusive i Bagdad, förstås. I en stad som sedan den amerikanska invasionen präglats av stridigheter, terrorister, tveksamma demokratiförsök och bilbomber behövs egentligen ingen galen vetenskapsman, bara en skrotsamlare som samlar upp några kroppsdelar som blivit över från de senaste smällarna och sätter ihop dem till en hel kropp någon kan begrava. Alla dessa lösa delar av människor som blir liggande i en krigszon måste ju också få någon form av mänsklig värdighet, tycker han. Att varelsen – Vadennuheter – sen får liv och börjar dra runt och kräva rättvisa av dem som ligger bakom dess olika kroppsdelars död är ju, som så mycket annat i denna historia, en oförutsedd konsekvens. Men för varje kroppsdel som får frid och ramlar av måste han ju hitta en ny så att resten kan fortsätta, och om det är något man lär sig av att leva under konstant terror är det ju att rationalisera sina handlingar… Som alltid är Frankensteins monster en läraktig elev.

Every day we’re dying from the same fear of dying. The groups that have given shelter and support to Al-Qaeda have done so because they’re frightened of another group, and this other group has created and mobilized militias to protect itself from Al-Qaeda. It has created a death machine working in the other direction because it’s afraid of the Other.

Det är en helt fantastisk idé, som Saadawi ror iland med både helig vrede och nattsvart humor. Någon gång känns romanen lite ofokuserad när han också drar in en handling om journalisten som dras in i härvan runt den här mystiska odödlige hämnaren som mördar sig runt i Bagdad, tillsammans med sin chef och dennes älskarinna och de gangsters och politiker (i den mån man kan se skillnad) som kretsar runt dem, och så förstås skrothandlaren och folket i kvarteret han bor och… Han tänker ju så rätt egentligen; monstret är ju en metafor, så bygg upp en större berättelse om livet i Bagdad runt det, visa att här finns mer än bara offer och monster. Men jag kan inte låta bli att jämföra med Atiq Rahimis Satans Dostojevskij, som gör en väldigt likartad grej, men med bättre laserfokus.

Samtidigt, vafan, smått spretig eller inte så gillar jag det här. Både sättet Saadawi anpassar och återupplivar Shelleys gamle Adam, men också stämningen han placerar honom i – ett sargat, förtvivlat, mardrömslikt men på något sätt levande Bagdad, som varken är helvete på jorden eller en skönmålning, där döden kan komma oförskyllt närsomhelst men någon form av rättvisa ändå måste få finnas för alla som gjorts anonyma.

Friend good.