Jag minns att jag andra gången jag såg Olof Palme tala sommaren 1985 skrev i min dagbok något om att hade jag varit röstberättigad där och då, hade jag absolut röstat på Socialdemokraterna. När jag väl hade åldern inne var han död, och mycket hade förändrats. Inför mitt första val i börjat på 90-talet hade istället en annan självklar kandidat dykt upp. En med samma otvungna sätt att hålla tal och ta folk – Gudrun Schyman. Därför blev jag nyfiken när Johanna Palmström skrivit en biografi om henne.
Det sägs redan i förordet och även något senare i boken. Schyman är en människa som varken jobbar med dåtid eller framtid, utan bara med nuet. Hon själv uttrycker det med orden: ”Jag har små backspeglar”. Därför menar författaren är det väl inte Gudrun själv som är den huvudsakliga källan till denna bok. Det blir en mycket god inblick i den politiska samtidshistorien ändå.
Det är en detaljrik bok som låter oss få följa med från Gudrun Schymans uppväxt på Kråkuddsvägen i området Näsby Park i Täby, med en alltmer alkoholiserad pappa, den tidiga flytten hemifrån, hur hon kommer in på Socialhögskolan och på kvällarna börjar engagera sig i en av tidningen Folket i Bilds lokalföreningar. Hur hon på dessa möten lär känna den man, Lasse Westman, som så småningom kom att bli far till hennes barn.
Det slår mig att den snabba flytten hemifrån påminner om den Anna Wahlgren (författare till Barnaboken) gjorde. Wahlgren flyttade vid 19 års ålder ihop med den 35 år äldre Lars Danius. Gudrun hade mött Martin.
Sambo, arbete och eget hus vid 17 års ålder. Med Martin levde Gudrun vuxenliv. Och så kom hon hemifrån
Men under hösten 1971 börjar relationen med Martin ta slut. Hon flyttar in till centrala Stockholm och med Lasse Westman börjar ett äventyrligt liv. Två år senare reser Gudrun och Lasse runt i Ghana, Gambia och Tchad. De filmar tillsammans med journalisten Björn Kumm för Sveriges Television. Det blir flera dokumentärer och barnprogram som visas i TV2. Lasse lär Gudrun att att ta upp ljud. Hon blir speaker i deras dokumentärfilmer.
1977 börjar hon längta ut på landet och de flyttar till ner till skånska Österlen. Hon börjar engagera sig i en avsomnad VPK-förening men fortsätter samtidigt att filma med Lasse. De gör filmer om det de tycker är viktigt, och när Gudrun äntligen blir gravid är det heller inget undantag.
Än idag minns jag detta dokumentära barnprogram om hennes sons tillblivelse. Jag högaktar henne för det, och hade faktiskt det i huvudet när jag första gången gick till valurnan. Gudrun framstår i de allra flesta fall som en ytterst mänsklig person, som det är mycket lätt att identifiera sig med. Inte minst i detta barnprogram. Och i förlängningen även i stora delar av denna bok.
1979 står Schyman som andranamn på VPK:s kommunlista, och blir partiets ersättare i Simrishamns kommunfullmäktige. På socialbyrån i Ystad, där hon börjar jobba efter föräldraledigheten, utarbetar hon helt nya oprövade metoder vid vårdnadstvister. Redan 1981 ringer partiets valberedning i Stockholm. Ville hon sitta med i partistyrelsen? Javisst! Och fyra år senare väljs hon in i partiets verkställande utskott.
1986 börjar Lasses och Gudruns relation knaka i fogarna. I Westmans film Älskar du mig? från 2004 samtalar de om sina år tillsammans och varför det gick som det gick. I filmen säger hon: ”Jag blir så upprörd över allt tassande, himlande, hummande och all förljugenhet. Kvinnor dör alltså, det är så. Och det är inga demonstrationer på gatorna, inga solidaritetshandlingar. Men för arbetarklassen, då jävlar kan vi gå ut och solidarisera oss och tycka det är självklart, även om vi själva inte tillhör hit eller dit. Men det här går in under huden, in i hjärtat och sängkammaren och då är det fanimig stopp”.
Året därpå flyttar hon till ett kollektiv i byns Ängsvik utanför Värmdö. Inför VPK:s kongress samma år hamnar Gudrun Schyman mer eller mindre ofrivilligt i strålkastarljuset, när partiets valberedning föreslår att man ska ha tre vice ordföranden. Svenska Dagbladet beskriver det som en maktstrid.
Fem år senare blir Gudrun till slut partiledare. Och det är fascinerande att följa hennes resa där, hur hon hanterar den alkoholism hon ärvt av sin far, när den till slut kommer till allmänhetens kännedom. Hur hennes väljare och partikamrater gång på gång förlåter henne tills hon elva år senare får problem med skatteavdrag. De flesta skulle inte komma på tanken att yrka på avdrag på över 180 000 kronor, skriver tidningarna, och det kanske man får hålla med om. Då faller hon från partiledarposten, och där avrundas också det mest intressanta med denna bok.
Men ändå. Jag fortsätter gilla Gudruns lyskraft långt efter att jag slagit igen pärmarna, för den skiner verkligen igenom i denna bok.
Publicerad: 2018-06-17 00:00 / Uppdaterad: 2018-06-15 00:12
Inga kommentarer ännu
Kommentera