Kvarnstenen. Det där stora, runda stenblocket är en tidlös accessoar om än en sällan särskilt klädsam sådan. Inte alla förmår bära upp dem och dessutom är de ofta omöjliga att åla sig ur utan att öronen följer med. Jag tänker mig att många föds med dem; de blir så att säga en gåva från världen. En present som sedan hjälper gravitationen på traven.

I Kvarnstenen behandlas främst två utformningar av detta smycke: klasstillhörighet och kvinnoskap. Vad kan en given klasstillhörighet innebära? Hur formar moderskapet – alltså inte föräldraskapet – kvinnan? Det senare kringskär, om man nu vid första tillfälle inte hivar ner sin avkomma i närmsta dike, kvinnan-moderns oberoende. Det förra kan med rätt nyckel öppna dörrar som leder in på vägar med färre vedermödor och en mindre obekväm särbehandling.

I Göteborg, i bältespännarparkskrokarna, står en staty. Jag vet inte vem den föreställer men varje gång jag ser den tänker jag att parkstrosandet med promenadkäpp i hand och cylinderhatt på knopp är en utmärkt symbol för vad pengar kan ge i form av tid och kontemplation; ens livstempo avgörs av ens tillgångar, man får så att säga möjlighet att diktera sin vardags tempo.

Rosamund Stacy har varken promenadkäpp eller cylinderhatt men har för den sakens skull inte färre möjligheter. Ingalunda handlar det om någon obegränsad rikedom. Inte heller uppbär hon det ädlaste av efternamn, men situationen är inte sämre än att hon kan ägna sig åt att med stor framgång fila på arbete om 1500-talspoesi. Om man ändå!

Jag själv var helt icke-skapande och ägnade mitt liv åt ett grundligt och tidsödande insamlande av vissa data om femtonhundratalets poesi, ett arbete som trollband mig, men som allmänt ansågs fruktlöst.

En klassmarkör så god som någon.

Det är 1960-tal och Rosamund bor och lever ensam i London. Hon förfogar över en fin våning på en lika fin adress under tiden hennes föräldrar är ute i världen. Hyran behöver hon inte bekymra sig om och även om hennes övriga inkomster inte är särskilt höga är livet inte fyllt av ekonomisk stress. Hon besitter en imponerande självkännedom; sina brister och förtjänster är hon på det klara med. Hennes förmåga att förstå och genomskåda sociala situationer och andra människors själar fascinerar. Hon har nos för vad hon vill och räds inte att ifrågasättas. Däri ligger antagligen den feministiska sprängkraft som boken är känd för: En stark kvinna som går sin egen väg.

Självtvivlet finns emellertid där och accentueras när hon något oväntat blir gravid. Hon inser att hon inte vet särskilt mycket om vad det innebär att vara havande och framförallt är hon okunnig i vilka hinder i form av förberedelser, sjukhusbesök- och vistelser och andra praktiska saker som kommer torna upp sig.

Synen på moderskapet i 60-talets England var en gnutta konservativ. För en ensamstående kvinna som blev gravid var abort den enda lösningen. Om graviditeten var för långt framskriden för en sådan, skulle barnet omgående eller snabbare överlåtas till lämplig institution. Omgivningens förvåning och ibland också bestörtning inför hennes val att behålla barnet roar mig. Särskilt som hon inte ämnar informera den ovetande fadern eftersom det vore ”bäst för honom”. Är de helt oförstående bryter hon med dem, men de flesta av hennes bekanta och vänner fogar sig inför hennes hårda vilja. Hon stärks snarare än kuvas av motståndet. Finns det något vackrare?

En ljuvlig ironisk ton sipprar inte sällan fram. Berättelsen är överlag mysig och helt utan excesser. Vissa episoder är också riktigt roliga. Fruarna som på barnbördshuset talar förbi varandra huruvida tvättmaskinen är att föredra framför handtvätt med tvålflingor fick mig att skratta. Det verkar som om handtvätt med tvålflingor är hemligheten för en riktigt ren tvätt! Det skall jag komma ihåg när jag handfatstvättar något på resande fot.

Eller när två barn kommit till världen:

Hon sa att mitt barn var förtjusande sött, men jag kunde se att hon tyckte det var ett konstigt litet kryp, och jag sa att hennes var ett vackert barn fast han var fet och skallig och på något sätt större än sina båda smalkindade föräldrar.

Ni får ursäkta min okänslighet, men spädbarn är sällan särskilt behagliga att titta på. Visst kan man förundras över det under som livet ändå är, men barn som fotas och exponeras på sociala medier när de bara är halvt förlösta, borde kunna filtreras bort ur flödet.

Nå.

Vad jag inte gillar med boken? Tackar som frågar. Som helhet är la boken a-ok som någon göteborgsk ungdom av idag skulle uttrycka sig (har länge väntat på dagen då jag kan skriva ”dagens ungdom”). Men jag slukas inte av handlingen (bristande erfarenhet och fantasi?), frånsett några passager där heroiska handlingar får det att bränna till i bröstet. Det ligger förvisso hos mig och inte hos boken som när den kom var allt annat än en slätstruken historia. Inte är det heller idag en historia utan aktualitet, men den är inte särskilt uppseendeväckande – även om den fortfarande ställer ytterst relevanta frågor kring kvinnoskapet och en kvinnas frihet och ofrihet när ett barn kommit till världen. Det är trots allt fortfarande ett faktum att karlspiktaklena ofta underlåter sig att hjälpa till i hemmet och glatt lämnar över det obetalda ansvaret till kvinnan.