Idel, ädel, adel. Vackra kläder och änkegrevinnan av Grantham yttrar slagfärdiga repliker som ingen glömmer.

Romanen Mödrarnas söndag har till det yttre likheter med tv-serien Downton Abbey som lockade så många tittare. Tidsepoken. En slottsbyggnad. Herrskap och tjänstefolk.

Men författaren Graham Swift har valt bort kollektivet och i stället fokuserat på tjänsteflickan Jane Fairchild. Den dagen då alla hennes arbetskamrater åker hem till sina mammor väljer hon att göra något helt annat.

Dagen är vikt för ett möte med Janes älskare. Han har just rest sig upp ur sängen för att ta fram cigarrettetuiet. Jane ligger kvar och ser på när han tänder två cigarretter och tar emot den ena. Strax måste mannen klä på sig för att infinna sig vid ett annat möte. Ute är en osedvanligt varm dag i mars.

Och romanens huvudperson tänker. Stolthet och livsglädje fyller hennes tankar. Däremot ger hon ingen plats åt det romantiska och hon bygger sig inga luftslott. Jane har för länge sedan registrerat sitt England där hon lever. Det är ett klassamhälle. Punkt.

Den största delen av romanen kretsar kring denna söndag när tjänstefolket har ledigt. Och det är en dag på 1920-talet. Och ja, något händer den där dagen som förhöjer livskänslan. Tragiska händelser har ofta en sådan inverkan – nämligen att pulsen går snabbare och färgerna lyser starkare – för den som klarat sig.

Men författaren har också tillgång till framtiden. Jag inser lite längre fram i romanen att det är tankarna hos den äldre Jane jag läser. På ett omärkligt vis har jag bara följt med utan att stöta på några hinder.

Den äldre Jane har gjort en klassresa. Inte genom att gifta sig med någon smartare, rikare eller ädlare man. Hon har av egen kraft och eget intellekt funnit ett sätt att försörja sig som även medför status. Att läsa detta väcker enorm glädje i mig.

1920-talet är ett decennium som fortfarande märker av den skada som första världskriget medförde. England klarade sig bland segrarna, men detaljer i romanen påminner om de många familjer som förlorade söner. Skyttegravarnas offer är oräkneliga. Romanens huvudperson har både ögon och öron som registrerar det dolda lidandet.

Författaren lyckas få mig att tro att jag träffat Jane Fairchild i verkligheten. Kanske är Jane återfödd i min väninna X? Eller i före detta arbetskamraten Y som nu är 78 år? Så går associationerna i mötet med Mödrarnas söndag. Värme och sensualitet – passa på medan du kan. Jag tror att romanens huvudfigur ville berätta om livet just på det viset.

Och de hade aldrig, under alla sina år av – vad skulle man kalla det? Intimitet? Frihet med varandra? – varit så här nakna.
Låt ditt öga njuta, vågade hon sig på att tänka, likt en insmugglad skönhet. Var hon en skönhet? Hon hade röda knogar och spruckna naglar som alla av hennes sort. Hennes hår måste ha varit ett enda trassel. Det smetade mot pannan. Ändå hade hon känt något av hans överlägsna skamlöshet – som om han var en tjänare som bar fram en cigarrett till henne.