Är det inte så för oss människor, att det finns tider, då vi fångar in tillvaron helt och hållet genom dagögat? Allt är då så självklart. Vi frågar inte, vi tar bara för givet. Och så kommer det andra tider, när vi ser med nattöga – ifall vi eljest lever med vaken själ. Det är då frågorna föds och kanske växer sig så väldiga, ogenomträngliga och skrämmande, att vi inte längre tror att solen kan komma igen. Det är med tidevarven som med människorna och med dygnet: det finns ljustider och mörktider.

Karin Boyes Kris, här i en nyutgåva med två förord, några dikter och brev, är en upplevelse. När jag gör bokslut över 2017-året – vilket passande ord för övrigt! – räknar jag till åtminstone två litterära upplevelser som slår följe med mig: Birgitta Trotzigs Dykungens dotter och så Kris. Där Trotzig fick mig att må dåligt slog Kris an två andra strängar i mig. Den ena är fåfängans: jag kände igen mig i vad jag läst tidigare, vilket fick mig att spinna som en självgod lurv. Den andra vibrationen kom sig av dess mänsklighet, att den är så enkel att knyta an till med dess ångest, skam, skuld och samvetskval.

Du måste finnas, du måste…

Jag vet inte om Karin var tydlig med att Kris är en skönlitterär bok med självbiografiskt innehåll, men det är idag vedertaget. Karin Boye är Malin Forst, en ung kvinna som genomlever och lever igenom en kris. 20 år gammal kommer osäkerheten kring Gud, sin framtid och hennes plats i samhället. I tvivlets spår följer skuld- och skamkänslor vilka mynnar ut i en lamslående ångest.

Oron var där igen, som den aldrig hade varit där. På något sätt hade hon mist kontakten med den gudomliga viljan. Längtan är en lek. När den växer till allvar, kallas den ångest. Bort! Alltid bort! Bort! Bort!

På ett vis är det en bok av samvetet om sig självt. Tvivel kring Gud eller åtminstone en föreskriven livsväg är kanske tröskelproblem som uppenbarar sig för de allra flesta. Karin visste att det gör ont när knoppar brister och Malin-Karins möte med den trånga verklighet som är förväntningar, oförstående, religiösa dogmer och skuldbeläggande från omgivningen, är fängslande. Jag är varken teolog eller psykolog och anar antagligen mindre än jag vill tro, men just skuldkänslorna över skuldkänslorna, skammen över skammen, hör kanske en mer konservativ kristendom och framförallt kvinnoskapet till. Malin fäktas genomgående med dessa destruktiva känslor för att till sist ändå förlösas.

Boken har ett snillrikt upplägg med inre dialoger, brevkorrespondens och andras dagboksanteckningar om Malin. Samtalen mellan svarta (drag) och vita (motdrag) schackpjäser, TEOLOGENS, MEDICINARENS och HUMANISTENS dispyter (tänk Hans Castorp i sällskap med de visserligen artigare motpolerna Peeperkorn och Naptha) och en mer konventionell vardagsbeskrivning. (Marginalanteckning: Bergtagen översattes visst av Boye!)

Inledningscitatet är Emilia Fogelklous och titeln har jag stulit av henne. För mig är det en påminnelse av men också en åminnelse till de glädjeämnen som ändå står att finna i egenskap av att vara vid liv. Jag ser för mig själv ett oändligt mörker när en röst plötsligt bryter igenom det tysta oväsendet: ljus finns, misströsta inte och anstränger du ögonen ytterligare lite skall de sedan få vila. Och se! där – - -

Det är ingen konst att romantisera ångest. Ur en krisdialog:

…lyckomoralen är en dålig moral och man bör inte vara rädd för prövningen och lidandet…

Men vad är ångest? Kierkegaards åtskillnad mellan ångest och rädsla är kanske riktig, där det sistnämnda har en tydlig orsak medan ångesten tycks finnas av egen kraft. Ändå har jag aldrig lyckats ringa in den ens i aldrig så lösa resonemang. Vi kan använda oss av olika handgrepp: Metafysiska, biologiska, medicinska och vi kan begagna oss av allehanda metaforer, tankelekar och andra krumbukter – den undflyr oss ändå. Kris ger oss ett uppslag eller åtminstone en beskrivning av ett ångesttillstånd:

Fallande träd gör henne ingenting, en tegelsten i huvudet skulle hon snarast uppfatta som en förströelse, det vore ju bara att tåla och ta emot. Men att handla! Att våga! Att vilja!

Ångest är bland mycket en oförmåga att just handla bredvid ett tillstånd av likgiltighet inför tidens gång. Det finns ett släktskap mellan ångesten och självförebråelsen. Malin har ett övermått av samvetskval och frågar sig ständigt om hon har rätt att tvivla och lida när det finns de som både själsligt och köttsligt har det sämre.

Till slut skrider hon ändå över gränsen, överlever en smärtsam förlossning och får fast jord under fötterna, står med ”båda fötterna djupt på sin säkra grund”.

I natt gick Gud under…Jag ser tingen. De erkänner inte sina namn. Jag kastar deras namn…Viljan till liv har gjort mig seende. Vad som än kommer skall jag möta med nakna, seende ögon.

Om den organiserade religionen vet hon sen att säga att

vad i all föraktad och förtrampad timlighets namn kan detta ha med sedlighet att göra? Jag skulle vilja kalla det: Lära om de Maktägandes Förbud mot Uppror. Och moral är något annat…

I ett av förorden nämns kort Karins relation till Nietzsche och visst finns där likheter:

Övertygelsens människor kommer inte ens i betraktande när det gäller det grundläggande i fråga om värde och icke-värde. Övertygelser är fängelser. De ser inte långt nog, de ser inte under sig (—). Friheten från alla slags övertygelser tillhör styrkan, förmågan att se fritt.

- Nietzsche i Ulf I. Eriksson – Ett liv efter födelsen.

Jag kan inte annat än konstatera att läsandet var att resa i mig själv. Och vem kan inte nicka gillande åt en rejäl skakning i självet; att uppleva någons avgrundsdjupa misstänksamhet mot det som stundar? Vem kan inte glädas med den som slutligen skönjer det ljus som ändå finns? Vi får varken svar eller tydlig vägledning, men finns det något mer otillfredsställande än en bok som ger visshet?