Recension

: Sidenvägarna
Sidenvägarna: En ny världshistoria Peter Frankopan
2017
Albert Bonniers Förlag
6/10

I slutet av en historisk parentes?

Utgiven 2017
ISBN 9789100171575
Sidor 688
Orginaltitel The Silk Roads: A New World History
Översättare Peter Handberg

Om författaren

Peter Frankopan, född 1971, är historiker och leder The Centre for Byzantine Research vid Oxford University. Han har tidigare skrivit The First Crusade (2012). Sidenvägarna har rosats av kritiker och blivit en internationell bästsäljare.

Sök efter boken

Flera böcker på senare år – Vete, vapen och virus, Sapiens, det gänget – har velat vända på perspektiven i världshistorien, ifrågasätta inte bara den gamla vanliga utgångspunkten att historien började i antikens Grekland och sedan spreds till Rom, Paris, London, och slutligen Washington, utan även ifrågasätta hur mycket kontroll vi faktiskt har haft över historien. I Sapiens frågar Harari till och med om vi inte bara är värddjur för råttan och sädeskornet. Fullt så långt går inte Sidenvägarna, men som titeln menar Frankopan att mänsklighetens historia har, förutom ett kort undantag mellan ca 1492 och 1991, vuxit fram längs de uråldriga handelsvägarna som korsar Asien från Istanbul till Beijing, och det är därifrån man måste utgå om man ska berätta vår historia.

Med det perspektivet, där handeln under 5000 år har varit en konstant trots att både varorna, språken, religionerna och rikena har bytts ut, har enskilda kungar, politiker eller affärsledare sällan mycket att säga till om – även om de försöker. Det är längs handelsvägarna som alfabet, idéer, religioner, ideologier, pandemier och vapen har färdats, och det är i ljuset av dem som de måste förstås om man ska förstå sin sam- och framtid. Att sidenet och guldet bytts ut mot olja och elektronikvaror är då bara utanpåverk, och även erövrare som Djingis och Bush följer bara med strömmen.

Det är en, om inte helt nyskapande så ändå välskriven och fascinerande vinkel på historien, en där lokala skärmytslingar som franska revolutionen och trettioåriga kriget knappt ens förtjänar att nämnas eftersom Västeuropa var en efterbliven bakgård under större delen av det. I stället får Frankopan grotta ner sig i alla de riken som kommit och gått i Mellanöstern och Centralasien, i de religiösa stridigheter men också korspollineringar som ägde rum mellan judendom, buddhism, kristendom och islam och som påverkade och påverkades av de samhällen som kom och gick. Det är svindlande hur länge världen trots allt varit globaliserad. En stamhövding i Mongoliet förenar sina grannar och romarriket faller, några spanska rövare slår ihjäl den aztekiske kejsaren och det blir inflation i Kina… Här finns oändligt med historier och detaljer sammanknutna på ett smått lysande sätt, rentav med en rätt skön torr humor.

Samtidigt är Frankopan fortfarande engelsman och skriver för en västeuropeisk publik, så hur mycket han än vill lyfta fram andra delar av historien så färgas hans urval av vad som påverkat vår självbild. Alltså lägger han flera kapitel på den tidiga kristendomen men hoppar över zoroastrianismen i en bisats, ägnar hela kapitel åt hunner och mongoler men tar för givet att vi redan vet allt om mogulväldet i Indien, etc. Bokens sista 2-3 kapitel blir en väldigt kritisk stridsskrift mot Storbritanniens och USAs framfart i Mellanöstern under de senaste 150 åren, och den bräckliga värld det skapat. Det är inte irrelevant, och det knyts bra samman med resten av boken, men för en världshistoria som spänner över 5000 år känns det lite felviktat; jag hade hellre fått läsa mer om khazarerna eller sogderna, eller varför inte mer om Indien och Kina? Eller bara en vinkel på europeers framfart som inte är skriven av europeer?

Tyvärr har den svenska översättningen också fått en del rena slarvfel, så att t ex Romarrikets västra delar ibland heter Gaul och ibland Gallien, Österrikes huvudstad heter Wien i texten och Vienna på (de översatta) kartorna, fakirer får mellannamnet ”of”, och diplomaten Wilhelm av Ruysbroek blir William av Rubruck två sidor senare. Småsaker kanske, men onödiga sådana, speciellt i en bok som redan är lite identitetsmässigt kluven.

Till 1991 varade Västeuropas och deras nordamerikanska kusiners världsherravälde, skrev jag ovan. Enligt Frankopan vände processen då Desert Storm och Sovjetunionens kollaps flyttade maktbalansen slutgiltigt tillbaka till de gamla sidenvägarna. Det är inte en process som går över natten, men obönhörligt, och i det här 5000-åriga perspektivet blir det bara en återgång till det normala. När han tillbringar det sista kapitlet med att lista skrytbyggen som uppförs i Dubai, Baku och Astana, med autokrater från Istanbul till Beijing som inte ligger sina medeltida företrädare långt efter i vare sig prålighet eller förakt för mänskliga rättigheter, samtidigt som nyheterna berättar hur USA och Storbritannien är i full färd med att avveckla sig själva som stormakter i nostalgins namn, är det svårt att inte se historien gå varvet runt. Men världen och vad vi kan göra med den har ändå förändrats rätt mycket på de senaste 500 åren, och jag letar förgäves i Sidenvägarna efter en mer insatt analys av hur den här nygamla världen faktiskt kommer att se ut för dem av oss som kommer att leva i den.

Klart är i alla fall att det nu som förr blir en värld som kräver lyhördhet, historisk kunskap och diplomati för att navigera.

ahahaha we’re all gonna die

Björn Waller

Publicerad: 2017-10-24 00:00 / Uppdaterad: 2017-10-24 23:24

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7115

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?