Wanderlust är inte en reseguide för turister som åker till exotiska platser i världen där naturen bjuder på vackra vyer. Likväl, finns en slingrande promenad längs den kaliforniska kusten med i inledningen, vacker som ett vykort. Författaren Rebecca Solnit får ofta inspiration att skriva engagerade texter när hon går till fots. Mellan tankeflödets fria associationer och fötterna som för henne framåt är kopplingen stark. Om stigen viker av får hon nya intryck. Detsamma sker i hennes huvud.  Vännerna hävdade många år innan boken kom till, att alla hennes samhällsdebatterande essäer handlar om vandring; varför inte skriva en hel bok om detta? Hon tog dem på orden och resultatet blev en dimensionsrik fördjupning i vandringens historia, markrättigheter, vandringsrörelser, pilgrimsfärder och stadsplanering.

Människor som tagit sig fram till fots har i ett historiskt perspektiv levt farligt. Att tvingas utanför den egna hembygden innebar en risk för livet om färden inte skedde till häst eller i skyddad vagn. Detta är en av förklaringarna till de 1700-talsträdgårdar som anlades för det sysslolösa samhällsskiktet runtom i Europa. På så sätt kunde vandring och promenerande ske i trygghet för aristokraterna innanför murar och svårgenomträngliga häckar. När 1800-talet följde och romantikens konstnärsideal spred sig noteras också de första vandrarna bland borgarna. Och i enlighet med att betrakta naturen som det rena och sanna nedtecknades också den kulturella handlingen som innebar att gå till fots. Ja, och nu kan vandringen ske utanför murarna eftersom samhällena blivit säkrare.

Tankeverksamheten betyder mycket för pilgrimsvandrare inom flera religioner. Några tror sig få något andligt tillbaka efter en lång ansträngande resa till fots. Kanske är det drömmen om att förvandlas under färden medan man uthålligt repeterar den fysiska rörelsen tills målet nåtts? Även bergsbestigaren som inte är det minsta religiös kan nog känna igen sig i befrielsen när hen når toppen.

I Storbritannien är äganderätten häpnadsväckande stark genom historien. Jag läser om lorden som stänger av en allmän väg och hänvisar till gällande lagstiftning för markägare. Mitt tankemönster är djupt präglat av allemansrätten i de nordiska länderna och jag förbryllas över systemet på de brittiska öarna. Markägarna har sista ordet. End of case.

Det anglosaxiska perspektivet dominerar i Wanderlust. Amerikanska och engelska exempel flödar ymnigt bland Solnits referenser med undantag av kapitlet som ägnas staden Paris. Det påverkar inte negativt till bokens betyg, tvärtom. Solnit påstår sig nämligen inte skriva om mänsklighetens vandringar på alla platser i hela världen. Hon belyser litteraturhistoriska och samhällsanalytiska referenser så att de får bäring på nutida sammanhang. Kort sammanfattat: hon är lärd men skriver mig inte på näsan. Till bokens styrka hör också att översättarna Helena Hansson och Djordje Zarkovic (tillsammans med förlaget?) ansträngt sig att hitta svenskspråkiga översättningar av den omfattande referenslitteraturen.

Ensamvandrandet har varit betydelsefullt för många författare, konstnärer, politiska filosofer och inspirerat till många manliga snillens verk. Men för kvinnor har vandrandet begränsats – vilket Solnit tillägnar ett viktigt kapitel. Om det före 1700-talet varit osäkert för vem som helst att gå till fots utanför de inhägnade högadliga trädgårdarna, har kvinnors frihet beskurits långt in i våra dagar. På 1800-talet greps kvinnor av ordningsmakten när de promenerade utan manligt sällskap i Storbritannien, USA, Frankrike, Italien, Belgien och Tyskland. De tvingades till gynekologiska undersökningar men motsvarande gjordes inte på fritt strosande män. Det offentliga rummet skulle kunna vara en plats att vistas på som jämlikar för alla medborgare, men tyvärr finns rädsla för våld och trakasserier bland kvinnor än idag. Solnit, som idag är i 50-årsåldern, minns egna händelser på 1970-talet och de råd hon fick:

Jag fick rådet att hålla mig inomhus om kvällarna, klä mig i säckiga kläder, skyla eller klippa av håret, försöka se ut som en man, flytta till ett dyrare område, ta taxi, köpa bil, förflytta mig i grupp, be en man eskortera mig – alltsammans var moderna varianter av de grekiska murarna och de assyriska slöjorna, och sammantaget sa allt det här att det låg på mitt ansvar att tygla mitt och männens beteende, inte att det var samhällets ansvar att garantera min frihet. Jag insåg att många kvinnor hade blivit så framgångsrikt dresserade till att veta sin plats att de hade valt ett mer försiktigt, konventionellt liv utan att förstå varför de hade gjort det. Själva driften att vandra omkring ensam hade släckts i dem – men det hade den inte i mig.

Solnits essäsamling väcker en hel del igenkänning hos mig. Vandringen frigör från vardagens plikter, samhällsrang och familjestrukturer. Benmusklerna jobbar och frisk luft fyller lungorna och det är lätt att samtala eller tänka på stort som smått. Och jag instämmer helt i Solnits upplevelse av att staden som vandringsplats är lika värdefull och förmår ge en sinnlig förbindelse med kroppen:

[- - -] oftare har jag råkat på vänner som gått förbi, en efterlängtad bok i ett skyltfönster, artigheter och hälsningsfraser från mina pratsamma grannar, arkitektoniska pärlor, musikaffischer och ironiska politiska kommentarer på väggar och telefonstolpar, sierskor, månen som går upp mellan husen, glimtar av andra liv och andra hem, och stadsträd fulla av högljudda sångfåglar. Det slumpartade, det osorterade gör att man kan hitta sådant som man inte vet att man letar efter, och man har inte lärt känna en plats förrän man överraskas av den.

Alla kan göra allt. Tanken förekommer som ledstjärna för den som önskar pröva den egna kroppens förmåga i något specifikt avseende. Men plötsligt uppstår en komplikation, hoppsan, håller inte knät? Och varför har stadens vägar enbart plats för bilar? För den friska människan som har tillgång till en bygd med allmänna vägar och promenadslingor blir Wanderlust en bok som påminner om att inte ta saker för givet. Många rättigheter som ses som självklarheter kräver en vaken och aktiv medborgare. Ta del i din bygd och ditt närsamhälle. Jag är säker på att generationer som ännu inte är födda sänder dig ett tack när du inte längre lever.