Recension

: De dödas verkliga antal
De dödas verkliga antal Lotta Olsson
2016
Albert Bonniers förlag
8/10

Smärtsamt nutida

Utgiven 2016
ISBN 9789100161460
Sidor 223

Om författaren

Lotta Olsson föddes 1973 i Helsingborg. Hon debuterade som poet 1994 med sonettsamlingen Skuggor och speglingar. Som barnboksförfattare debuterade hon 1999 med Prata Persilja. Förutom som författare till böcker på vers och prosa för både barn och vuxna är Olsson verksam som översättare.

Sök efter boken

Jag läste Lotta Olssons debut, diktsamlingen Skuggor och speglingar, när den kom 1994 och fascinerades och imponerades av hennes förmåga att skriva perfekta sonetter och samtidigt berätta en historia – som var benhårt förankrad i myten men samtidigt brände till i nuet. Sedan fortsatte jag läsa vartefter hon gav ut diktsamlingar, en roman och böcker för små och stora barn. De dödas verkliga antal beskrivs som något helt nytt i hennes författarskap och på sätt och vis stämmer det – på sätt och vis inte.

En kvinna väntar och funderar, rör sig i sin lägenhet i Vasastan, låter tankarna och minnena flöda fram i en strid ström. Hon har ett beslut att fatta, ett viktigt sådant, men frågan är om hon inte redan har bestämt sig. På vägen kastar hon ur sig bittra tirader, riktade mot såväl bestämda som obestämda mål. Hon tycks inte vara någon särskilt sympatisk person men det dröjer inte länge innan det står klart hur mycket sorg som ligger bakom och under och det både svider och oroar att gå in i navigerandet bland det stora och det lilla.

Till en början värjer jag mig mot det pladdriga, alla dessa ord som far omkring, samtidigt som jag känner igen så många fragment av dessa tankar – från artiklar, samtal, intervjuer och – mig själv. Gradvis vänjer jag mig vid de avbrutna, uppbrutna tankegångarna, hur det till synes osorterade ändå får en rytm, en ordning och kanske blir det ännu lättare när det visar sig att hon växt upp alldeles i min närhet – min inre minneskarta lägger sig över det som beskrivs, bygger på, fyller ut, fyller på.

Hon skulle kunna vara jag, denna kvinna, och ändå inte. För jag har det hon saknar, den familj vars frånvaro framstår som ett tomrum kring vilket allt kretsar. Valen man gör, besluten man fattar. Viljan att göra rätt, önskan att vara sann. Men hur gör man och hur skulle man ha gjort? Finns det ett vägskäl att återvända till eller är allt oåterkalleligt?

Fram växer bilden av barndomen och vuxenblivandet, växelverkan mellan att göra som man ska och som man vill, önskan att gå sin egen väg men längtan efter att inte röra sig alltför långt bort. Instängd bakom de osynliga stängslen av god smak och skyddad uppväxt, utbrytningsförsök som leder någon annanstans än väntat.

Den röda tråden är ändå kroppsligheten, kvinnligheten, sinnligheten. Lusten, den som måste stillas, skammen, den som hon tog makten över. Livet, livgivandet, det möjliga, och – döden. Men ändå. Och ändå.

Så mycket liv och död och de allt snävare cirklarna. Tankar som avbryts, det hon inte vill erkänna för sig själv. Kvinnan som har orden i sin makt, som saknar barn men förlöser andras texter. Den andra kvinnan också i en annan bemärkelse. Hon som skulle, hon som kunde men i stället blev den trötta redaktören som skriver sina kommentarer, som blir irriterad på vad förlaget ger henne att arbeta med.

Och det är så nu, så hjärtskärande, till bristningsgränsen fyllt av nu. Människorna i hennes närhet, hennes lilla del av staden, de som bor där, hur de bor, som hämtade ur ett inredningsreportage i någon tidskrift, eller kanske Svenska dagbladets artikelserie ”Min helg”. Glasen och grytorna, det ängsliga, babyboomen, barnvagnarna som blivit något mer än barnvagnar, tiggarna utanför Lidl. Allt vi säger, allt vi tänker, allt vi skriver.

Samtidigt som det är så benhårt förankrat i nutiden finns myten också här – Freja, fruktbarhetens gudinna, Vanadis, vid vars plats hon bor. Kanhända blir det en aning för mycket av symbolik men jag tycker ändå att Lotta Olsson lyckas skapa balans i de inslagen, låter liknelserna förgrena sig till ett rotsystem över sidorna.

Om igen återkommer de, den döda modern, den döda katten. Skaffa barn, skaffa katt. Språkmästarinnan rådbråkar ordens valörer, hur de inte är fullt utbytbara mot varandra, hur sammanhanget och associationerna styr. Men ändå ”så säger man väl?”

Och det gör ont, ont att följa henne i spåren, se henne öppna sina motsvarigheter till Pandoras ask och att till sist få svart på vitt det man mer än anat ett tag.

Saga Nordwall

Publicerad: 2016-10-24 00:00 / Uppdaterad: 2016-10-22 21:59

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6721

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?