I efterordet till sin nya novellsamling Våran hud, vårat blod, våra ben skriver John Ajvide Lindqvist något som får pusselbitarna att falla på plats för mig. Så här skriver han med anledning av novellen Speciella omständigheter:

Det lustiga med denna enkla lilla berättelse helt utan blod, våld eller monster, är att flera människor har sagt till mig att den är det läskigaste de har läst. Läskigare än mina romaner. Det finns en lärdom där som jag vägrar att ta till mig.

För så är det ju förstås. Ju mer fantasin får arbeta och föreställa sig fasorna desto värre blir det. Case in point för motsatsen är långnovellen Tjärven. Hur lätt är det inte att bli uttråkad av sida upp och sida ner med beskrivningar av hur monster – som dessutom dyker upp helt opåkallade på den lilla holmen som berättelsen utspelar sig på – jagar och tar livet av alla som inte hinner undan. Inte blir det roligare om alla personers fysiska förflyttningar dessutom noggrant ska redovisas. Det blir till sist lite väl mycket springande hit och dit.

Men Tjärven är egentligen den enda av de sju och en halv novellerna i Våran hud, vårat blod, våra ben som lider av detta problem. Och även i den finns det försonande drag: ett intressant relationsdrama som drivs till sin spets på grund av det yttre hotet.

Det är bara det att när det oundvikliga blodbadet (det är knappast en spoiler att avslöja det) tar vid så tappas en hel del av den dramaturgiska nerven och intresset även om storyn jobbar hårt på att hålla konflikterna mellan karaktärerna levande. Det är lite samma problem som serieexplosioner och biljakter på film genererar.

Kanske finns det en del som tycker precis tvärtom.

Det kan också ha något att göra med att det är en långnovell. Skräck gör sig nästan allt bäst i det kortare formatet, vilket väl har någonting att göra med just detta att det är de onda aningarna som är själva poängen.

Men över till de övriga novellerna i samlingen. De är roligare att prata om. För den här recensionen är inte alls någon sågning, jag har bara ägnat mig åt lite inledande gnäll. För Ajvide Lindqvist är en utmärkt skildrare av det nutida Sverige och dessutom något av en hobbyetnolog som låter många av våra inhemska oknytt komma ut i rampljuset igen.

Som till exempel vår gamla gårdsvaktande tomte i Vad mig tillkommer. Det är också den historia som fortfarande gnager av obehag inom mig. Det är den där känslan av att författaren verkligen plågar huvudpersonen Annika på det mest orättvisa sätt som ger den eftersträvade effekten. Sluta nu då, ge henne en chans, kommer jag på mig själv att tänka och då har man väl verkligen lyckats med en skräcknovell? Ni kan ju själv gissa om det går bra eller inte för stackars Annika.

Havssvalget är en kort historia som utgår från bilden av ett ensamt barn som står längst fram i fören på en finlandsfärja. Den är kort och effektiv och har det där suggestiva suget som framkallar obehag. Varför dröjde du? berättar om en lastbilschaufför som har förlorat allt som betyder något för honom. Nästan allt.

Titelnovellen har hyllats, och det med rätta. Den hämtar sin styrka ur det faktum att kärleken en förälder känner till sina barn ofta är det starkaste emotionella band vi kan tänka oss. Men vad händer när man vill skada sitt barn trots att man älskar det?

Nyskriven inhemsk skräcklitteratur har haft en renässans här i landet under 2000-talet. John Ajvide Lindqvist har allt sedan den succéartade debuten med Låt den rätte komma in regelbundet släppt nya böcker i genren och med den här novellsamlingen försvarar han väl sin plats som en av de absoluta toppnamnen i denna rörelse.