Jagande i bokhögarna efter någonslags lättläst sommarunderhållning föll mina blickar på Spökskeppet Vallona av Lena Ollmark och Mats Wänblad. Lite sent på bollen (boken) kanske jag är då den kom ut första gången 2007. Det jag har läst är den reviderade utgåvan från förra året (alltså 2015).

Spökskeppet Vallona  är den första delen i bokserien Krabbsjögrund, spökrysare i skärgårdsmiljö för barn i bokslukaråldern.

Bokens huvudperson är Karl Dymling, en pojke (vars ålder jag inte hittade i texten, men troligtvis nånstans mellan sju och tio år). Händelserna utspelar sig i Krabbsjögrund ett litet kust/fiskesamhälle, där brukar stadspojken Karl vara på somrarna för där bor hans morfar Erik.

Historien om spökskeppet utspelar sig dock på hösten. Karls mamma arbetar med havsforskning/ miljöarbete, hennes jobb på ett forskningsfartyg tar henne till Krabbsjögrund där de har som uppgift att undersöka havet lite närmare. Karl följer med henne dit och bor hos sin morfar.

Krabbsjögrund är en välbekant och älskad plats för Karl, men om hösten är det läskigare och ensligare än han är van vid. Ofta kommer dimman (tjockan) in från havet och alla i området tycks rädda för något. Karl snubblar över det ena mysteriet efter det andra och dimman sänker sig över havet och byn. Hans mamma är ute med forskningsbåten i förrädiska vatten och det enda landmärket, fyren, har fått strömavbrott.

Mer ska jag väl inte avslöja av handlingen. Jag känner mig lite kluven inför den här boken. Både storyn och vissa karaktärer känns stela och som om dom vore gjorda efter en mall. Samtidigt så är berättelsen ganska medryckande. Jag skulle ge högre betyg om boken känts mer genomarbetad, med tanke på att det här är den reviderade upplagan så borde den vara det. Slarvfel stör mig alltid en smula, när Karl sitter i båtens för och Sara (hans kompis) sitter i båtens akter så undrar jag hur dom i full storm kan hålla varann i händerna till exempel.

Boken huvudberättelse avbryts här och där av små spökhistorier (med vit text på svart papper), dessa historier utspelar sig alla i trakten kring Krabbsjögrund och ger en bakgrund till den övernaturliga delen av handlingen. De är tyvärr inte så läskiga. Kanske min ålder spelar in här, men trots den exemplariska formen (klassiska spökhistorier) så skrämmer dom inte upp mig särskilt mycket…

Huvudhandlingen och dess övernaturliga inslag lyckas i alla fall oroa mig en smula, stämningen byggs upp rätt bra mot slutet och scenerna med spökskeppet är spännande och lite gastkramande.

Jag rekommenderar en genomläsning, på det stora hela är det en spännande spökhistoria. Jag kommer säkert att läsa de andra delarna om de råkar finnas i närheten när jag behöver lite lättare underhållning. Uppföljarna lider säkert inte heller av samma barnsjukdomar.