Först skall sägas att Ribbings etikett är mer som ett uppslagsverk och ingen bok man sätter sig ner och sträckläser. Eller som hon själv säger i förordet, den är skriven för att vara en stödjande vän i livet.

De som har följt med i Magdalena Ribbings frågespalt i Dagens Nyheter vet att det här med etikett inte bara handlar om vilka bestick och glas man skall använda till vad och vad som är korrekt klädsel vid olika bjudningar. Det handlar om hur man beter sig mot varandra i sociala sammanhang generellt. Och uppenbarligen finns det ett behov hos många att veta vad som gäller, och hur olika beteenden kan uppfattas. Det är mycket som är oroligt i samhället och i världen omkring oss nu för tiden. Då kan det finnas en trygghet i att upprätthålla stabilitet och respekt för varandra i de vardagliga och mindre sammanhangen.

För en tid sedan noterade jag på sociala medier att folk var arga på Magdalena Ribbing. Hon hade kommenterat en partiledardebatt eller dylikt. I egenskap av etikettexpert skall tilläggas. Rätta mig om jag har fel, men jag förstod det som att hennes uppgift var att bedöma hur partiledarna tog sig ut, och vilka signaler de sände. Jag har förgäves letat efter klipp på detta, så jag har själv inte kunnat göra en bedömning av ifall indignationen var rättmätig eller ej. Kontentan av det hela var i alla fall att kvinnorna (som vanligt) bedömdes mycket hårdare än männen, och att det nu är 2016 så folk får klä sig hur de vill.

Det sista är ett intressant påstående. Mest för att det inte spelar någon roll vilken tid vi lever i, så fort man lämnar sitt hem ingår man i en social kontext. Och ingen kan väl på allvar tro att vi människor har blivit så fullkomliga att vi slutat reagera på signaler andra människor sänder ut. Signaler som vi medvetet eller omedvetet genom vårt samhälle och vår kultur lärt oss att tolka. Däremot står det oss fritt att välja hur mycket vikt vi vill lägga vid detta, och att ha åsikter om hur vi kan förändra förlegade attityder, för självklart förändras de oskrivna reglerna med tiden och samhällsutvecklingen. Men jag skulle vilja påstå att det är mycket intressant att hobby-analysera offentliga personers val, eller icke-val, av yttre stil. Särskilt hos politiker, då det ingår i budskapet de säljer.

Det finns en myriad av seder och bruk och oskrivna regler. Det som komplicerar det hela ännu mer är när människor från olika kulturer möts i vardagen och inte förstår varandras motiv till att bete sig eller klä sig på ett visst sätt. Ribbing har noterat problemet, och tagit med de i Sverige vanligast förekommande minoritetskulturerna och hur de förhåller sig till olika ceremonier, umgängesformer, klädsel mm. Och om vi pratar integration, så borde Ribbings etikett vara en självklarhet i samhällsundervisning för invandrare. Här finns så många nycklar till det svenska samhället.

Boken är uppdelad i olika avdelningar som i sin tur har underavsnitt. Som exempel så har avdelningen ”Hemmavid” underavsnitten: nyfamiljer, samkönade par, barn, grannar och husdjur. I avsnittet om samkönade par tas frågan upp hur man gör med bordsplacering. En ganska udda fråga, men förmodligen sprungen ur människors rädsla att göra fel och förnärma det inbjudna paret genom felplacering. Man kan skratta åt den småborgerliga ängsligheten, men man kan också se det ödmjuka i att bry sig så mycket om att behandla sina gäster på ett respektfullt sätt, och att försöka förstå sådant som kanske är nytt för en.

Naturligtvis finner vi också avsnitt om dukning, inbjudningar, klädsel, gåvor och andra klassiska spörsmål angående vett och etikett. Ribbing förklarar dessutom bakgrunden till olika seder och bruk och ger därmed boken en kulturhistorisk dimension. Men det som genomsyrar hela boken är grundtankar om vänlighet, hänsyn och gemenskap. Oavsett om man bjuder in till något, själv blir bjuden eller träffas ute på lokal så är det gemenskapen som är viktig. Och för att uppnå verklig gemenskap kan man med fördel skala ned på inslag som kräver stor ekonomisk insats av deltagarna.

Det här är en bok som förtjänar en plats i bokhyllan. Inte minst för att den får dig att reflektera över vårt samhälle. Och alla som plötsligt pratar om svenska värderingar har redan blivit omkörda av Magdalena Ribbing. Här levererar hon en praktisk handbok i vilka förväntningar du kan möta när du interagerar socialt. Någonting som alla svenskar, nya såväl som gamla, kan ha stor nytta av.

Och vi får inte glömma den viktigaste regeln: det största etikettsbrottet av alla är att påpeka att någon annan begått ett etikettsbrott.