The Shining är möjligen den mest dissekerade filmen någonsin. Det grundar sig säkert från början på antagandet att Stanley Kubrick – mästerregissören – väl aldrig bara skulle göra bara en vanlig skräckfilm. Varje detalj i filmen tycks ha närstuderats av nitiska filmnördar. Det har till och med producerats en uppmärksammad dokumentär, Room 237, om de många konspirationsteorierna och i Jörgen Ovesens bok återges ett helt gäng mer eller mindre långsökta tolkningar kring de dolda budskap som Kubrick ska ha planterat i filmen. Allt från hintar om att månlandningen 1969 var fejkad (och att regissören skulle haft en finger med i spelet vid skapandet av filmklippen när The Eagle landar och Neil Armstrong fäller sina odödliga repliker) till att filmen är en kommentar till folkmord i allmänhet och Förintelsen i synnerhet. Ett exempel: När Wendy i filmen svingar ett baseballträ mot Jack gör hon det 42 gånger, deras son Danny har en tröja med samma siffror på och när familjen anländer Overlook Hotel står det, just det, 42 bilar på parkeringen. Detta ska då referera till 1942, året då Nazityskland i hemlighet lade fram planen för organiserandet av massmordet av judar, vilket ska understrykas ytterligare  av exempel den klassiska drömscen där en flod av blod forsar genom hotellkorridoren.

Ja, vem vet? Under läsningen av Ovesens volym som metodiskt betar av Kubricks filmografi från de första kortfilmerna och den bortglömda drygt timslånga Fear and Desire till det drömska avskedet Eyes Wide Shut och eftermälet A.I. framgår det hur minutiöst noggrann regissören var. De multipla, ibland tresiffriga till antalet, omtagningarna är närmast legendariska men den myckna kontrollen sträckte sig även bortom inspelningsplatserna. Hans medarbetare hade till och med ordning på vilka småländska lokaltidningar som annonserade inför premiären av A Clockwork Orange.

Kubrick var en storläsare och efter de två första långfilmerna valde han att alltid basera sina filmer på litterära verk, noveller eller romaner av vitt skilda slag. Ett klokt val, då en titt på Killer’s Kiss från 1955 uppvisar en narrativ platthet i jämförelse med de senare filmerna. Undantaget är 2001: A Space Odyssey där manuset mejslades fram genom ett samarbete mellan regissören och sci fi-författaren Arthur C Clarke som samtidigt skrev på boken med samma namn. En vilja att aldrig berätta samma typ av historia är inte svår att skönja, Kubricks samlade verk har en ovanligt imponerande bredd i uttrycket. Satir varvas med skräck, kostymfilm med krigsskildring. Ovesen knyter undan för undan samman trådarna mellan de så till synes olika berättelserna, diskuterar tematik och återkommande filmiska grepp. Mellan pärmarna avhandlas allt från badrummets betydelse i filmerna över subtila referenser till schackspel till användningen av tongivande färgskalor.

Enligt förordet är syftet med publikationen att fylla en lucka i den svenska filmlitteraturen eftersom ingen skrivit om Stanley Kubricks verk på ett så övergripande sätt tidigare och för att filmerna aldrig tycks tappa sin position som kulturella referenspunkter. Frågan kring varför det måste finnas en bok på just svenska i ämnet väcks men när texten är såpass elegant som i Pojken med de stora ögonen behövs inga särskilda förklaringar. Klart är att trots en mångvinklad analys är filmer som A Clockwork Orange, Lolita eller 2001 fortfarande inte klart formulerade utan fortsatt öppna för en till synes tidlös diskussion. Frågorna är fortsatt befriande många. Vilken plats har provokationen i filmproduktionen? Ska slutet i 2001 ses som pessimistiskt eller ljust? Vad väntar det samhälle som Alex DeLarge verkar i när eftertexterna börjar rulla?

Stanley Kubrick har kallats för en kylig och cynisk filmare och även beskyllts för misogyni. Jörgen Ovesen argumenterar för att Kubrick är en skildrare av manligt våldsamt maktutövande men att det filmerna skildrar allt som oftast är en destruktiv maktstruktur i färd med att krackelera och falla samman. Min syn på de kultförklarade verken hamnar under läsningen i en dragkamp mellan fascination och ifrågasättande. Och det är någonstans där som Ovesens texter landar, i en uppmaning till mångbottnad reflektion, att låta blicken på Kubrick vara komplex. Det är en slutsats och ett omdöme som regissören säkerligen själv skulle vara nöjd med.