Ett ensligt hus i kanten av skogen. Filmtittande mitt i mörkaste natten. Den sista scenen i Blair Witch Project etsar sig fast. För första gången sedan jag var liten somnar jag med lampan tänd (och låtsas dagen efter som att jag råkat somna ifrån den). Därför är den filmen en stark kandidat till en motsvarande lista som den som Helena Dahlgren står för i 100 Hemskaste. Tillsammans med avsnittet när en sadistisk pojke blir anfallen av en svärm blodtörstiga insekter i Stephen Kings tegelsten Det. Den dunkla stämningen i Pink Floyds låt Pigs On The Wing, som jag var livrädd för som barn, den avgörande betydelsen av konsonanter i John Ajvide Lindqvists novell Speciella omständigheter och den vidriga mordscenen i strålande solsken i David Finchers thriller Zodiac hade gjort att dessa verk också fått ta plats.

Det här är några nedslag i mina otäckaste skräckupplevelser, några av de som verkligen bränt sig fast. Vad som triggar igång ens eget skräckcenter och vad som dyker upp på ens näthinna precis då ljuset släcks på kvällen är förstås väldigt individuellt. Metoden med vilken 100 Hemskaste är uppbyggd breddar dock perspektivet på skräckig kultur. Det är inte bara det som skrämt Dahlgren allra mest som får ta plats utan även mysrysliga viktorianska spökhistorier, konsumtionskritiska zombiefilmer och fiktiva städer intar positioner. Hon diskuterar sitt förhållande till skräck, hur det förändrats genom livet och plockar fram det som stannat kvar som en till synes evig källa till kalla kårar.

Att texterna tidigare publicerats som inlägg på bloggen Dark Places känns logiskt, i och med det djupt personliga och direkt tilltalande språket. Ett intryck som förstärks av att Helena Dahlgren ofta kastar in referenser som inte alltid förklaras, meningen ”den som fattar, fattar” dyker upp på ett par ställen. Något som är både till för- och nackdel. En gillar ju att vara den som fattar och även om den nördiga känslan oftast är charmig hade nog boken vunnit på att klistra in några förtydliganden här och var. Att utgivningen av boken sammanfaller med att Modernista under året ger ut en mängd klassiker med skräcktematik (Rebecca av Daphne du Maurier, Bram Stokers Dracula, Edgar Allan Poes Den svarta katten, Oktoberlandet av Ray Bradbury osv.) som finns med bland listplaceringarna känns som en smart strategi från förlagets sida. Det är ju främst en bok bestående av tips så det passar ju bra att några av de äldre böckerna kommer i nya utgåvor.

Texten är en spännande och bred blandning med en viss förkärlek för det gotiska, viktorianska, anglofila. Både mainstream och mer obskyrt, gammalt och modernt ryms bland sidorna, vilket gör att alla läsare lär kunna plocka ett helt gäng oväntade och tidigare okända russin ur boken. Det är helt enkelt, precis som i den mest kusliga scenen i David Lynchs film Mulholland Drive som figurerar på listan, svårt att lista ut vad som lurar runt hörnet. Intresset för skräckgenren förknippas för många med tonåren men det omväxlande sköna och skrämmande med skräckkulturen följer med en genom hela livstiden och förtjänar att tas på allvar. Det ger 100 Hemskaste många starka bevis på.