Ibland är det bra att det finns människor i ens omgivning som känner ens litterära smak så väl att de får en att läsa om den korta texten i Svensk Bokhandel ännu en gång och fatta beslutet: det här är nog faktiskt någonting för mig, trots att det är något med beskrivningen som inte känns rätt, som undertiteln ”en internmedicinsk roman”.

Hanna vet en hel massa saker. Hon studerar medicin och har lätt för att läsa in sig på allt – och minnas det. Hon vet och hon kan och hon applicerar sin kunskap på allt i sin omgivning. Tillsammans med vännerna Anna och Filippa är hon oövervinnerlig; de är amazoner med hud av glas som står över allt, som klarar allt. De kan festa och plugga och gå från famn till famn, ta för sig, visa framfötterna, ta allt med en klackspark. De glittrar, i egna ögon och andras, och deras vänskap har förälskelsens övertoner men under året då de studerar internmedicin händer något, händer mycket, händer för mycket. Hanna börjar för första gången ifrågasätta sitt val av yrkesbana, eller snarare börjar hon känna att allt hon vet, alla studier hon kan citera, all kunskap i världen ändå inte riktigt räcker till och Filippa förlorar sin glans, sitt fokus och sig själv och försvinner in i en depression.

Det är vänskapen som är det viktiga och vackra och här får den vara överordnad det mesta. Vännerna är de som håller en uppe så länge det går, vännerna är de som finns kvar, vänskapen det som består. Eftersom jag själv sätter ett mycket högt värde på mina vänner är detta ett credo jag kan stämma in i, liksom att vänskapen inte alltid är enkel eller någon dans på rosor. Jag tycker om växlingarna mellan vänskapens styrka och dess bräcklighet, hur barndomens svårigheter att leka tre både bryts ned och byggs upp hos de vuxna. Hur intensiv närhet kan, och ibland måste, förbytas i sin motsats men hur starka och bestående band ändå finns kvar sedan pojkvänner och älskare förpassats till det förflutna.

Jag kan känna mig gammal när jag läser, nästan tjugo år äldre än huvudpersonerna med mina högskolestudier långt bakom mig, en studietid som inte alls liknade Hannas – jag var inte glittrande och oövervinnerlig utan en ganska grå och skör person i periferin, en sådan som inte ens anas i den här romanen. Men för första gången förstår jag längtan efter att studera medicin, snuddar själv vid den. För första gången tänker jag tanken. Det är ganska stort, särskilt i ljuset av att en tredjedel av min gymnasieklass numera är läkare. Aldrig något för mig. Det ska skönlitteratur till för något sådant.

Varje stycke inleds med ”Jag vet” och först tycker jag att det är lite… krystat men ganska snart börjar jag vila i det så att det blir en chock när ett stycke inleds annorlunda. Ett enkelt men effektivt grepp som andas skrivskola men fungerar, eftersom detta att Hanna vet så mycket också är det som leder till en konflikt och ett uppvaknande. Från saklighet och en sorts glädje i kunskapen över en mer krampaktig vilja att bevisa något mot ett sätt att hålla fast det som inte låter sig fångas, kunskapen som en besvärjelse. En annan stilistisk detalj är upprepningarna utan kommatering, som blir en aning för många, men annars tycker jag mycket om Annika Paldanius språk, hur hon målar med medicinska metaforer men också använder den medicinska terminologin i situationer där den på sätt och vis inte alls hör hemma men här, i Hannas värld, gör just det. Och väldigt ofta blir det poetiskt och vackert.

Någon gång tycker jag att detta år blir alltför händelserikt, att för många människor fladdrar förbi och att varje förlopp går för fort men samtidigt är just den där hastigheten och hur ett år kan motsvara ett helt liv något jag kan känna igen mig i och något som kanske är extra vanligt förekommande när man är i Hannas ålder och livssituation. Kanhända är det lite för många betydelsefulla möten och livsavgörande händelser men var får man de flesta livsavgörande, livsförändrande, beskeden om inte i vården? Och hastigheten och mängden är ju just det som kanske blir för mycket, som får allt att ställas på sin spets, får frågorna att hopas medan svaren drar sig undan. På ett år kan det hända så mycket. Och gör det.