Recension

: H som i hök
H som i hök Helen Macdonald
2016
Brombergs
7/10

Det vildas lockelse

Utgiven 2016
ISBN 9789173377386
Sidor 361
Orginaltitel H is for Hawk
Översättare Meta Ottosson
Först utgiven 2015

Om författaren

Helen MacDonald
Fotograf: Marzena Pogorzaly
Helen Macdonald (1970) är författare, poet och historiker på University of Cambridge. H som i hök är hennes första bok utanför den akademiska världen. För den vann hon 2014 Samuel Johnson-priset.

Sök efter boken

Duvhöken är större, ja. Men också mer kompakt, mer mordlysten, farligare, mer skrämmande och mycket, mycket svårare att upptäcka. Duvhöken är ingen trädgårdsfågel, den håller till i de djupa skogarna och är fågelskådarnas mörka graal.

Så låter det i H som i hök när författaren jämför duvhöken med den mer beskedliga sparvhöken. Duvhöken är kort sagt ingen mysfågel.

Premissen är i korthet att när Helen Macdonalds far, en pressfotograf med passion för flygning, plötsligt dör så vet hon inte hur hon ska hantera sin sorg. Förrän hon kommer på idén att hon ska dressera en duvhök.

Nu är det inte så att Helen är någon duvunge i sammanhanget. Hon är professionell falkenerare så dressering av fåglar för jakt är något hon kan. Det är bara det att duvhökar inte är riktigt som de fåglar hon är van vid.

Parallellt med skildringen av Helens träning av duvhöken Mabel får vi följa författaren TH White som på 30-talet försökte sig på samma sak. Dock utan tillstymmelse av kunskaper eller erfarenheter. För honom går det naturligtvis åt skogen.

Ja, som ni förstår inbjuder hela upplägget till symboliska och metaforiska läsningar av Mcdonalds betraktelser över såväl liv och död som natur och kultur.

Eftersom TH White dessutom var en man som på grund av tidsandan tvingades att förtränga och sublimera sin homosexualitet tjänar denna delberättelse också som ett slags pendang som belyser tämjandet av fågeln utifrån det perspektivet. White tar fågeln till hjälp för att försöka förstå sig själv.

Naturligtvis är det en form av flykt Helen ägnar sig åt. Hon tror på sätt och vis att hon kan fly ut i det vilda, ta hökens plats och bli ett med den för att slippa möta sin egen sorg. Inte för att hon idealiserar naturen, det har hon alldeles för mycket kunskaper för, men kanske snarare för att hon inte ser något annat alternativ. Andra människor är helt enkelt inget som lockar eller kan erbjuda någon ersättning för hennes dagliga träning av duvhöken Mabel.

Hon försummar arbete och sig själv på olika vis. Sedd utifrån måste hon te sig som en ”birdlady”, en galning, när hon jagar genom villaträdgårdar, törnesnår, buskar och fält på jakt efter sin fågel när den inte riktigt vill dansa efter hennes pipa. Men utifrån hennes, och berättelsens, perspektiv ter sig allt hon gör som fullt rimligt.

Ibland tycker jag att skildringen av fågelns träning och alla beskrivningar av natur och vind och väder blir lite tjatiga, det måste jag erkänna. Och det finns som sagt en viss förutsägbarhet i historien. Men med de randanmärkningarna gjorda måste jag ändå säga att det här är den sortens bok som efter läsning stannar kvar hos läsaren. Kanske på grund av sin stora mänsklighet.

Det är inte människans kamp mot naturen, det är hennes kamp för att vara en del av naturen. Den är kanske dömd att misslyckas men Helen känner ändå att hon måste ta den kampen. Hon drar förstås till sist vissa slutsatser av sina erfarenheter. Gudskelov blir det aldrig trivialt eller förfaller till enkel feelgoodfilosofi. Helen visar helt enkelt för mycket respekt för djuret för att det ska vara möjligt. Hon inser det fullständiga främlingskapet mellan henne och fågeln samtidigt som hon talar i termer av kärlek och förståelse. I den paradoxen finns något väldigt intressant utan att hon i klarspråk låter det gå över i en teologisk eller religiös diskussion.

Annars är det kanske frestande att göra så. Låter det inte lite som ett förhållningssätt till en gud? Och fågeln är förstås en urgammal symbol med religiösa övertoner. I en roman som tar sin utgångspunkt i ett dödsfall.

Men man behöver inte ta det så långt för att uppskatta H som i hök. Till syvende og sidst är det en jäkligt bra bok. Litterärt ärlig i den meningen att den tar sina gestalter, människor som fåglar, på allvar och aldrig lämnar läsaren i sticket.

Ur mötet mellan Helen och duvhöken Mabel utvinns det dessutom betydligt större dramatik än i tio styltiga actionfilmer. Och när du läst boken kommer du aldrig mer att se på rovfåglar på riktigt samma sätt som du gjorde innan.

Tomas Eklund

Publicerad: 2016-04-19 00:00 / Uppdaterad: 2016-04-15 07:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6530

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?