Recension

: Hundarna på huvudgatan
Hundarna på huvudgatan Elin Grelsson Almestad
2016
Atlas
6/10

Arbetarrörelsen, kyrkan och att stå upp för sina ideal

Titeln på Elin Grelsson Almestads nya roman Hundarna på huvudgatan är hämtad ur texten till Bruce Springsteens The Promise Land:

The dogs on main street howl ’cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain’t a boy, no I’m a man
And I believe in a promised land

Bokens huvudperson Johanna minns barndomens bilfärder med sin far om somrarna, den socialdemokratiske kommunpolitikern som aldrig annars hade tid för familjen. Pappa som var ständigt efterfrågad, som var populär och principfast. Som hade Palme som ledstjärna och som likt denne blivit socialdemokrat genom ett ideologiskt val och inte av arv. Johanna minns hur hon ibland fick sitta bredvid honom i framsätet och hur de lyssnade på The Promise Land om och om igen.

”Varför sjunger han om hundar?”
”Han sjunger om hundar som ylar.”
”Varför ylar hundarna?”
”För att de förstår honom.”
”Förstår vad?”
”Att vilja något mer. Något större. Att hoppas. Hundarna ylar för att de tror och hoppas.”

Johanna och hennes bror växer upp med arbetarrörelsen och det politiska samtalet ständigt närvarande. Av sin far lär hon sig vikten av rättvisa och att stå upp för samhällets svaga. Men Johanna har också ett väldigt nära band till sin mormor med vilken hon delar en kristen livsåskådning, och hon utbildar sig så småningom till präst.

Arbetarrörelsen och kyrkan hör inte till de vanligaste elementen inom samtida litteratur, trots deras enorma betydelse för det svenska samhällets utveckling. De har liksom hamnat i skymundan, trängts undan av individualistiska berättelser och ”tillsammans är vi starka” har blivit ”var man för sig själv”. Det är därför fint att få läsa om rörelser som styrs av starka ideal om allas lika värde.

Men Johanna kommer med tiden att tvingas inse att övertygelse i ord inte är detsamma som handling, en insikt som drabbar henne på två fronter och oerhört hårt. I sitt arbete som präst i Östersund möts hon av en mur av motstånd då hon vill engagera församlingen i mottagandet av ensamkommande flyktingbarn. Medmänskligheten sträcker sig till att samla in pengar till byar i Afrika eller till att baka sockerkaka till kyrkkaffet, inte till att möta hjälpbehövande på hemmaplan. Och hon brottas samtidigt med misstankar om att hennes far, barndomens hjälte, också han gång på gång agerat tvärtemot det han förkunnat.

Romanen börjar 2011 på en flygplats då Mazen, en pojke från flyktingförläggningen, ska utvisas. Sedan förflyttas vi till 1982, och får i olika nedslag i tiden följa Johannas väg fram till denna inledande scen – via barndomen, gymnasiet, året innan prästutbildningen och som verksam i församlingen i Östersund.

Boken har ett angeläget ämne och ställer frågan om medmänsklighet på sin spets. För vems skull är mina ideal och principer viktiga? För mina medmänniskor? Eller för mig själv? Johannas engagemang i Mazens öde skaver nämligen ganska rejält. Är det för hans skull hon bryter ihop då han utvisas? Eller är skälet något mer djupt egoistiskt? Är det sin egen oförmåga att stå upp för sina ideal hon sörjer? Att hon inte förmår vara den goda människa hon byggt hela sin självbild kring?

Ämnet till trots så blir Hundarna på huvudgatan tyvärr inte så där brännande som jag hoppats. Berättelsen flyter liksom lite på ytan då karaktärerna inte riktigt får komma till liv. De många personerna som passerar Johannas liv i och med de olika nedslagen i tid är inte alla intressanta. En före detta pojkvän ges till exempel en hel del utrymme utan att jag någonsin blir intresserad av honom som person, och det ser jag som en svaghet med romanen. Tänk om författaren istället hade gett mer plats åt den ständigt väntande mamman, hon som drömmer om att hennes man ska gå i pension så att deras gemensamma liv kan börja. Eller mormodern som har en sån nära relation med sitt barnbarn men ändå är så ensam. Eller brodern som tacklar faderns svek genom att vägra prata om det.

Grelsson Almestad räds inte de svåra frågorna, och hon har en blick på samhället som jag verkligen uppskattar. Kritisk och engagerad, och det kommer man långt på i min bok.

Marie Gröön

Publicerad: 2016-02-28 00:00 / Uppdaterad: 2016-02-27 18:35

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6478

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?