Amadis roman utspelar sig en bit in på 1910-talet mellan två fiktiva nigerianska byar i kampen om fiskerätten till dammen Wagaba. När männen i byn Chiolu upptäcker att grannbyn Aliakoro fiskar i dammen om natten blir det krig. Några tjuvfiskare tas tillfånga och efter långa förhandlingar gör man upp om lösesummor. Men förhandlingarna kommer på skam när flera kvinnor rövas bort och tjuvfiskandet fortsätter.

Männen – för det är männen som fattar beslut och agerar, ”prat är fruntimmersgöra”, samlas regelbundet hos byledaren för att hitta nya strategier och för att utröna vilka gudaoffer som kan vara lämpliga. Kanske kan man också be den mångkunnige spåmannen om hjälp.

Det som börjat som en hanterbar konflikt som skulle kunnat lösas med en kompromiss, eskalerar då tongivande krigare trissar upp spelet. Vapenskrammel går före diplomati och konfliktlösning, trots att också sådana ansatser finns.

En av de få kvinnor som får komma till tals är Okehis hustru:

Hon hade aldrig gillat förslaget att strida om en fiskdamm, och vid ett eller ett par tillfällen hade hon framfört det till sin man, så försiktigt som möjligt. Hon tänkte på sin mans unga fru och fick tårar i ögonen.
‘Varför kan inte karlar lyssna till goda råd, snyftade hon. ‘De tror, att de är kloka, men de är okunniga som spädbarn. Tänk vad mycket vi har fått utstå den senaste månaden. Vad har vi för nytta av den där dammen? Vem har någonsin blivit rik av vad som kommer från den förbannade Wagabadammen?

Till slut är flera byar indragna, byar som ser sitt folk mördas av krigshetsarna, trots att de inte har några anspråk på dammen. Det bestäms att en av krigarna får svära en ed som ska gälla i sex månader. Överlever han prövotiden, får hans by fiskerätten. Naturligtvis gör motståndarna allt de kan för att ta kål på den edsvurne. Överfall, trolldom och förbannelser blir de fullt verkningsfulla verktygen för detta, där också nattens gud Ogbunabali är med och påverkar. I det här samhället spelar gudar och andar en stor roll. De är inte alltid på människornas sida och kan ställa till med både förtret och faror. Jag får flera fläktar av isländsk saga då jag läser, men också av våra egna svenska traditioner och föreställningar kring tomtar, troll och oknytt.

Det hade varit intressant att följa berättelsens konflikt till slutet, att se resultatet av krigandet och förhandlandet. Men författaren för in ett nytt spår i form av den mystiska och förfärliga farsoten wonjo (spanska sjukan). När båda de stridande byarna plötsligt insjuknar och den ene efter den andre dukar under, ses det som ett säkert tecken på gudens vrede över striden.

De stora dammarna är en universell, frisk, lättläst och fascinerande berättelse, kryddad med klyftiga ordspråk och talesätt. Texten känns förvånansvärt modern trots den historiska inramningen, och trots att den skrevs för flera decennier sedan. Romanen kom först ut på svenska 1980. I den här nya utgåvan finns ett förord av litteraturvetaren Raoul J. Granqvist.