En dag i augusti försvann en man. På en helg hade han gett sig av med tåget till kusten; resan dit tar en halv dag. Man hörde aldrig mer av honom. Polisanmälan och efterlysning i tidningar gav inget resultat.

Så börjar Kobo Abes Kvinnan i sanden från 1962 som nu har återutgivits på svenska i översättning av Irmelin Fritzell och Keicko Kockum som en del av Norstedts klassikerserie.

Som sagt, en man försvinner. Hans namn är Niki Jumpei och han samlar på insekter. Han kommer till en märklig by vars samtliga hus är belägna i djupa gropar på en sandstrand. Han erbjuds nattkvarter hos en ensamstående kvinna. Morgonen därpå finner han att stegen upp ur gropen är borttagen.

Mannen försöker på olika sätt att ta sig upp men hindras av byborna som har satt i system att fånga in besökare och sätta dem i arbete med att hålla husen fria från sand.

Det är ett hårt jobb och mannen tar sig motvilligt an sina nya uppgifter. Kvinnan vars hus han är fast i är på sitt sätt också en fånge under omständigheterna. Mellan dem växer ett förhållande fram, präglat av ilska och svek, men stundtals också av något som åtminstone är inledningen till en trevande ömhet.

Frestelsen är förstås stor att läsa berättelsen metaforiskt med sandgropen som en bild av livet. Vi sprattlar och försöker se vad som finns ovanför kanten, vi älskar och slåss, men merparten av tiden fyller vi med trist och repetitivt arbete.

Inger Edelfeldt skriver i sitt suggestiva förord: ”Sanden säger: ingen tolkning. Läs bara vidare.” Vidare: ”Tvåhundra sidor om livet i den skoningslösa gropen – närhet, flyktförsök, vissa minnen. Allt skrivet på ett sätt som gör att det kommer mycket, mycket nära men ändå glider undan som i en dröm.”

Visst är det så. Men kanske är vi ändå dömda att tolka. Särskilt det som ter sig som en dröm. Allas våra liv dansar ju ständigt på randen av en katastrof. Spelar ingen roll om vi oroar oss mest för en meteorit eller en tumör, hotet finns ju där ständigt. När som helst kan sanden rasa över oss fastän vi föredrar att låtsas om ingenting.

Mannens tidigare liv ter sig ganska trist. Vi får veta en del om hans arbete som skollärare och om hans äktenskap. Det mesta förefaller trivialt. Det framgår klart att han trivs med ett vetenskapligt förhållningssätt till världen: han katalogiserar sina insekter noga och räknar med matematisk precision ut möjliga flyktplaner.

Mot honom står kvinnan. Hennes man och barn har drunknat i sanden. Påstår hon i alla fall även om inga spår därav står att finna. Mannens jakt efter att återfinna sin frihet verkar hon inte alls förstå sig på.

Som om det vore en löjlig tanke: hur skulle man kunna vara fri i detta universum? Det spelar väl ingen roll om man sitter i en sandgrop eller på den kejserliga tronen. Men visst vore det trevligt att äga en radio, så långt kan hon sträcka sig.

Trots sin karaktär av kammarspel har berättelsen stundtals drag av spänningsroman. Vi frågar oss: hur ska det gå? Ska mannen lyckas överlista byborna? Ska han ta sig upp ur gropen? Hur det blir med den saken ska inte avslöjas här.

Språket är enkelt men effektivt, sprider sig som sand över boksidorna. Och det är väl det som är bokens största förtjänst, att med hjälp av detta språk lyckas Abe måla upp en precis miniatyrvärld som säger något allmänt om världen i stort.

Solen stod nu mitt över gropen och skållheta dunster steg upp från den glödande sanden. Sandberget tornade upp sig allt högre, det var som om dess sfinxlika blick ville lära hans muskler och leder meningslösheten i allt motstånd. Hettan genomborrade hans hud. Temperaturen började stiga.
Då började han skrika som en sinnesrubbad.

Oavsett risken att bli galen så kan man ändå ha sämre sällskap än Kvinnan i sanden, vilken sandgrop man nu än befinner sig i.