”Jag känner inte igen mitt land.” Minns ni att det hette så när Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen? Det kom som en chock för många att nationalistiska krafter och flyktingmotstånd hade ett så starkt fäste i vårt land. Vårt demokratiska, öppna, välupplysta land. Men denna naiva inställning är inget nytt. Redan under efterkrigstiden skylldes […][...]

Hildy Good är i sextioårsåldern, frånskild med två döttrar, skapligt framgångsrik fastighetsmäklare i en liten stad i New England. Hon känner de flesta och har det egentligen ganska bra, om än lite ensamt, bortsett från att döttrarnas intervention har lett till att hon nu måste dricka i yttersta hemlighet: Hildy är en ganska onykter alkoholist […][...]

Människan gör det omöjliga. Hon reser över haven, tämjer vildmarken, flyger till stjärnornas land. Men expeditionen till Mars har bara varit på den röda planeten i en knapp vecka när de drabbas av en enorm sandstorm. Det finns bara en sak att göra: avbryt uppdraget, fly för livet, hoppa in i marslandaren och påbörja den […][...]

Alla vi som lever nu. Jag och hon. Han, hen och du. Familjen, släkten, grannar, vänner. Bekanta som vi knappt ens känner. Alla dör. Rakt på. Inga snirkliga omskrivningar eller marsvinsomvägar. Man kliver in i döden lika snabbt som hen ibland dyker upp, slår ner, stänger av, vad en nu säger att döden gör. Inga […][...]

EU är väl ett fredsprojekt, eller hur? Ett ”aldrig mer” i kölvattnet av andra världskriget? Unionen har ju till och med fått Nobels fredspris. Ja – och ett stort fett nja. En viktig men numera bortglömd, eller kanske snarare förträngd, beståndsdel var också det europeiska koloniala projektet, enligt Peo Hansen och Stefan Jonsson. Det gäller […][...]

Han kom på cykel i skydd av mörkret och anföll sina offer bakifrån. Örebromannen, en av Sveriges värsta serievåldtäktsmän, satte under flera års tid skräck i en hel stad. Alla anpassade och underordnande sig våldet. Men vad hade hänt om någon eller några hade fått nog, och börjat slå tillbaka? I Maria Svelands roman Befrielsen […][...]

För 300 år sedan, år 1715, dog drottning Hedvig Eleonora. Hon var då 79 år gammal och en tongivande gestalt i svenskt kultur- och konstliv. Kungl. Husgerådskammaren uppmärksammar detta med ett ståtligt praktverk och antologi om drottningens liv och gärning och om tiden hon verkade i. En lång rad svenska och internationella forskare bidrar med […][...]

De får syn på varandra redan på skärgårdsbåten ut. Anna och Lollo. Anna med den lite luggslitna pappan och det ännu mer luggslitna lilla sommarstället på ön, med utedass, skrotravin och läckande tak. Lollo med det blanka, välordnade håret och den flotta familjen, för första gången på väg ut till sin nyinköpta sommarvilla och sina […][...]

Den blå tråden är en roman om familjen Whitshank och deras liv i huset på Bouton Road i Baltimore. Det rejäla huset med en stor veranda som Junior Whitshank bygger på uppdrag av en kund och som sedan, under lite mystiska omständigheter, kommer att bli hans. Det var inte något pampigt hus av det slag […][...]

Färjan har redan nått finska farvatten. Oscar Levertins vänner klipper med ögonen. Böckerna från taxfreeshopen sover redan. Kanske sover till och med färjans högsta befälhavare, oroligt drömmande, med täcket nedsparkat i fotändan och ena handen i ett bräddfullt askfat. Det är hög tid att börja svina. 62-åriga Boel Märgåker är så in i bomben trött […][...]