Recension

: Tre avtryck av himlen
Tre avtryck av himlen CH Wahlund
2015
Affront
6/10

Blötlagd dystopi

Utgiven 2015
ISBN 9789187585371
Sidor 199
Språk svenska

Om författaren

Kristoffer CH Wahlund, född 1982 i Nynäshamn, bosatt i Åda i utkanten av Trosa.
Debuterade 2010 med kortromanen Vid ett fönsterbord mot parken.

Sök efter boken

Jag gillar oftast litterära dystopier, och Tre avtryck av himlen är inget undantag. Trots många för genren typiska grepp hör den ändå till de lite ovanligare. Boken består av tre delar, Hafgufa, Isolatopia och Den tredje Neologismen. Två av delarna är tidigare utgivna som fristående böcker på Epok Förlag, tillsammans med den sista delen bildar de Wahlunds Katakrestrilogi.

Att de tre ihopslagna böckerna ändå inte blir mer än knappt 200 sidor är lite av en lättnad då jag ofta tycker att science-fiction och fantasytrilogier är på tok för långa. Man kan berätta mycket utan att behöva ta till tusentals sidor textutrymme.

Böckerna utspelar sig i ett framtida Sverige, där något som kallas omvälvningen har dränkt landet i vatten. Huvudpersonen är anställd av observationsministeriet och har (i likhet med de flesta andra i boken) inget namn utan bara ett nummer. Det hans myndighet observerar är medborgarnas egna observationer av ett slags sjöodjur/havsmonster som kallas Hafgufa. Alla som tycker sig ha sett en Hafgufa måste rapportera detta till ministeriet. Genom noggrann läsning av dessa rapporter söker myndigheterna sedan bevis på hur tillförlitlig medborgaren är. En felaktigt beskriven Hafgufa kan leda till att medborgaren skådas lite närmare i sömmarna och eventuellt försvinner i någon av maktens grå korridorer.

Paranoida maktfullkomliga myndigheter är ju relativt vanliga i den dystopiska litteraturen (och i verkligheten med för all del). Myndigheterna i den här dystopin är kanske lite mer paranoida än vanligt. De har förbjudit alla former av skrivmaterial, från färgkritor till skrivmaskiner (det finns inte längre någon elektricitet att tala om så datorer och telefoner är ute ur bilden.). Eftersom bara myndighetspersonal får ha skrivmaskiner och papper så ärde naturligtvis heta på den svarta marknaden. Bokens huvudperson är trots sin tjänst hos observationsministeriet insyltad i handeln med dessa förbjudna varor.

Ett av trilogins teman är språket och hur man genom att ändra ett ords betydelse också kan förändra verkligheten. Boken är typsatt med skrivmaskinsstil och känns som en blandning av dagboksanteckningar och myndighetsprotokoll, men trots det löper berättelsen fint och är läsvänlig. Då det finns en hel del mellan raderna så får man ändå mycket att fundera på om man vill hålla på med sånt. En del av trilogins små trick, som upprepningar, ordvändningar, underförstådda meningar och namedropping av politiska filosofer (tex. Bakunin och Stirner), gör att böckerna trots sin relativt lilla textmängd inrymmer många stora ämnen. Frihet, kontroll, medlöperi, saknad, havsmonster, gamla motorbåtar och klassiska reseskrivmaskiner är bara något av det som hinner avhandlas.

Historien har en omisskännlig doft av Orwell, Bradbury och Kafka som ibland även återfinns i språket. Av nån anledning kommer jag också att tänka på P.D James bok Människors barn. Inget dåligt sällskap att befinna sig i direkt. Jag kan varmt rekommendera en genomläsning och en plats på hemmabibliotekets dystopihylla.

Joel Bergling

Publicerad: 2015-07-31 00:00 / Uppdaterad: 2015-07-30 14:39

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6210

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?