I mitt arbete har jag ibland anledning att läsa något stycke här och där i Agneta Horns dagbok. Det är lätt att fastna i de oftast dramatiska skildringarna av denna självömkande kvinna som alltid tycks dra det kortare strået. Agneta Horn titulerar sin dagbok/självbiografi på följande sätt (i Karin Milles översättning till modern svenska):

Beskrivning över min eländiga och förfärliga vandringstid, samt alla mina mycket stora olyckor och hjärtans hårda sorger och förfärligheter, som jag i mängder har mött alltifrån min tidigaste barndom. Och hur Gud alltid har hjälpt mig att tålmodigt genomlida alla dessa förfärligheter.

Kliar det inte i fingrarna på er att läsa denna dagbok om en kvinnas eländiga liv på 1600-talet? När jag själv bläddrat i den har jag alltid slagits av hennes gnäll. Det är liksom aldrig något som är bra. Det är helt enkelt lite svårt att tycka om Agneta Horn trots att man så gärna vill. Det finns ju så få kvinnor i historien vi har möjlighet att komma så nära och då vill man ju så gärna tycka om! När jag läser Karin Milles biografi över henne så tänker jag ändå att hon trots allt hade skäl att gnälla.

Agneta Horn är barnbarn till Axel Oxenstierna och dotter till fältmarskalk Gustaf Horn. Hon föds i Riga mitt under brinnande krig. Kriget är en ständig följeslagare i hennes liv och avgörande för hennes öde. Hennes mamma dör tidigt och Agneta skickas runt bland olika släktingar större av delen av uppväxten. Ibland är hon med sin pappa i kriget också. Att bo i tält nära händelsernas centrum är det enda som verkar intressera Agneta. Hon gillar dramatik. Det märker man också i hennes skildringar av både stort och smått, oftast är de nog lite överdrivna av dramaturgiska skäl. Hon förälskar sig i militären Lars Cruus och får kämpa hårt för att tillåtas gifta sig med honom. Som dotter i en av de rikaste och mäktigaste släkterna i landet är Agneta åtråvärd på giftasmarknaden och det finns andra friare som hon måste avspisa på vägen.

Karin Milles berättar allt detta med dagboken som främsta källa, men hon har också använt sig av andra historiska källor för att komplettera bilden. I de fall det finns luckor så tar hon sig friheten att själv spekulera i vad som kan ha hänt. Jag gillar det och jag gillar hennes sätt att skriva fram Agneta Horns liv genom att beskriva sin egen relation till texten och hur hon själv tänker om den. Karin Milles vill också gärna, gärna tycka om Agneta Horn, det märks. Och hon lyckas nog också bättre med det än vad jag gör.

Boken är rikligt försedd med citat från dagboken i sin 1600-talsspråkdräkt. Citaten översätts alltid av Karin Milles även när det kanske inte skulle ha behövts. Men jag har förståelse för att det är svårt att dra gränsen vid vad som behöver bli översatt och vad man kan räkna med att de flesta förstår ändå och att det därför är enklast att översätta allt. Det jag däremot hade önskat är att översättningarna, precis som citaten, markerats i en annan stil så att den läsare som så önskar kunde hoppa över översättningarna. Nu blir det lite som när man lyssnar på en engelsk intervju på radion, men får höra allt två gånger.