Varken före eller efter Lottie Knutson har väl en kommunikationsdirektör fått ens hälften av den uppmärksamhet som hon fick under tsunamikatastrofen i Sydostasien. I svenska medier fick Pigge Werkelin personifiera den sörjande, Lars Danielsson syndabocken, Carl XVI Gustaf den tröstande och Lottie Knutson den handlingskraftige. Ett oväntat gäng i en av de mest dramatiska händelserna i modern tid.

Med undantag för kungen så har samtliga ovanstående nu skrivit böcker om sina erfarenheter från 26 december 2004 och framåt. Jag tycker att Knutsons ingång är bra, hon vill inte skriva en bok om händelseförloppet eller det politiska efterspelet. Hon menar att det redan finns bra böcker skrivna om detta (men specificerar tyvärr inte vilka hon menar). Istället vill hon skriva om de yrkeserfarenheter hon fått under krisen.

Tyvärr är de konkreta råden väldigt få, vilket får mig att ifrågasätta syftet och målet med boken. Knutson framhåller vikten för ett företag att krisöva trots kostnad och tidsåtgång, och skildrar även såna krisövningar på ett väldigt bra och intressant sätt. Hon ger även rådet att alltid vara rak i sin kommunikation. Även när en inte vet något nytt är det viktigt att gå ut med det regelbundet. Och till sist är det viktigt att föra loggbok över allt som händer för att dokumentera vad som skett.

Mer än så blir det i stort sett inte av konkreta råd när jag går igenom mina anteckningar från läsningen. Däremellan hyllar hon sina medarbetare på plats, delar ut några kängor till politiker, skildrar en eldsjäl som jobbar inuti Lille Skutt-dräkten på ett charterhotell. Ganska okontroversiellt och bitvis intressant. Framför allt gillar jag intervjuerna med människor som varit whistleblowers eller hanterat kriser. Kvinnan bakom ”Lex Sara” intervjuas t.ex. Det är en till vissa delar väldigt bra intervju, men så plötsligt rasar kvalitén nedåt när Knutson ömsom drar buzz words och ömsom sågar andra uttryck, som hunnit bli mer daterade. Hon raljerar över ”livspusslet” med yoga och ekologiskt odlade grönsaker och renovering etc. och menar att det bara är att lära sig säga nej.

Det är dock några intressanta åsikter som förs fram som jag önskar hon utvecklat mer eftersom jag provoceras så mycket av dem och tänker att jag inte kan vara ensam om detta:

• Det är bra för medarbetarna att företaget har en policy som gör att de inte får prata med pressen fritt eftersom de då istället kan hjälpa exempelvis en tvåbarnsmamma som håller på att få en psykos. (Negativa aspekter av denna policy tas inte upp alls.)
• Ingen kund vill betala de extra kronorna som krävs för att ett företag ska ha bra krisberedskap. (Tydligen kan inte sånt marknadsföras eller påverkas genom kommunikation.)
• När medarbetare på plats vill fortsätta hjälpa till trots att Fritidsresors kunder är i säkerhet poängterar Knutson att det inte är det som de är bäst på, de har ett annat jobb att sköta: att sälja resor. (Ändå har de nyss hjälpt någon med psykos!)

Idén till boken är tyvärr bättre än boken i sig. Jag önskar att Knutson hade vågat beskriva krishanteringen mer konkret för när hon väl gör det är hon väldigt bra på det. Jag vet inte om titeln är en anspelning på de gamla informationsfoldrarna ”Om kriget kommer” som staten producerade, men att våga vara mer specifik på det sättet som de var hade gagnat både oss som är intresserade av det yrke hon beskriver, och de som faktiskt jobbar med dessa frågor dagligen. Då tror jag syftet och målet med boken hade blivit mer tydligt.