Ann Heberlein har skrivit en form av självbiografisk debattbok, Gud, om vi ska talas vi du och jag måste jag vara helt ärlig. I första delen är den fylld med frågor till Gud, och i den senare delen finns Guds svar. De klassiska frågorna ställs, de som alla människor har ställt och så de mer för författaren personliga frågorna, men som ju också kan vara så gott som allmängiltiga. Heberlein berättar mycket ur sitt eget liv och visar upp sin ilska och förtvivlan och allt det som fått henne att ställa dessa frågor till Gud. Författare ska våga vara mycket privata och självutlämnande i sina böcker, för att genom detta kunna hjälpa andra människor att uthärda livets problem och hinder. Ärlig verkar Heberlein verkligen vara, men det känns nästan som att det är för utlämnande. Det är som att tjuvläsa någons allra mest privata dagbok.

De smärtsamma berättelserna ur Heberleins liv, som kretsar kring kärlek, övergrepp och sjukdom, finns alltså i första delen av boken, tillsammans med hennes frågor. Den första delen är nästan dubbelt så lång, som den andra delen, där hon låter Gud svara och förklara sig. Heberlein har till exempel mycket att berätta om manligt förtryck och övergrepp som hon drabbats av. Hon frågar Gud varför han skapade två kön, där kvinnan är skapad av mannens revben. ”Kunde du inte ha skapat två likar? Du skapade inte bara två kön, man och kvinna, du skapade också en maktordning, en hierarki, det nödvändiga fundamentet till de patriarkala strukturer som jag och alla andra kvinnor (och män) är underkastade.” (Ja, detta är en av tillvarons största gåtor, varför det finns en maktkamp mellan könen.)

I sin text refererar Heberlein totalt till 24 böcker, alla listade i bokens källförteckning. Det är böcker om religion, teologi, filosofi, etik, psykologi, sociologi, feminism och kvinnohistoria. Och där finns också den skönlitterära Paradise Lost av John Milton. Det känns som att man som läsare borde vara djupt insatt i dessa texter för att få en helhet. En av böckerna som Heberlein kommer in på, i samband med att hon skriver om att hon känner att Gud befinner sig på avstånd och håller sig borta i tid av nöd, är den brittiske författaren C.S. Lewis bok Anteckningar under dagar av sorg (A Grief Observed). Boken skrev han när hans fru hade avlidit i cancer. Han undrar varför Gud övergivit honom, och var Gud finns. Nu, då han verkligen behöver Gud, då är Gud tyst. I detta känner Heberlein väl igen sig. Det verkar vara en mycket viktig bok.

En annan av de böcker Ann Heberlein hänvisar till, är den brittiske sociologen Zygmunt Baumans Det individualiserade samhället”, där han tar upp problemet med den senmoderna, postmoderna människans vanmakt och känsla av otillräcklighet: ”Människans kamp för överlevnad är inte en kollektiv kamp, utan en kamp som varje individ för på egen hand, utlämnad åt sig själv, sin styrka och sina svagheter.” Människan föds inte längre till att tjäna överheten och Gud, utan hon vill klara sig själv och har därmed blivit ”ett naket, skrämt och aggressivt jag på jakt efter kärlek och hjälp”. (Ja, här kan man bara hålla med.)

Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig innehåller alltså massor av frågor om tillvaron, som vi skulle vilja ställa till Gud, som ”Vem är du? Vad vill du mig?”. Men det finns en del i boken som gör det svårt för en utomstående att förstå exakt hur författaren tänker. Och så måste det ju vara. Var och en upplever tillvaron på sitt sätt, var och en har sin egen utgångspunkt, med olika erfarenheter i bagaget. Däremot är det helt obegripligt varför svordomar måste finns i en sådan här bok.

Nej, det går egentligen inte att recensera en bok med någons frågor till Gud, och med Guds svar på dessa frågor. Det går heller inte att kort sammanfatta alla frågor som ställs, alla svar som ges. Det går bara att försöka sätta sig in i syftet med boken. Guds svar, vilka till stor del är sådana som människor skulle önska att Gud gav, indikerar på att bokens syfte är att ge tröst. Problemet med vissa av svaren är att jag tycker Heberlein framställer det som att Gud befinner sig i en märklig saga, alltför svag och maktlös. Alltings skapare måste vara mer än så här:

Ja, jag är trött och sorgsen. Gammal. Sliten. Kanske förbrukad. Så tänker jag ibland, dåliga dagar. Ändå vet jag att ni behöver mig. Så länge ni tror på mig finns jag kvar. Om det så bara är en människa som tror, så finns jag. Jag lever tills den sista av er tappar tron och hoppet – och när jag dör, dör ni med mig. Så kära dotter, släpp inte taget. Tappa inte hoppet. Behåll din tro. Överge mig inte. Jag behöver dig.

Ann Heberleins bok gör mig minst sagt konfunderad. Är hon verkligen nöjd med att Gud verkar ofullkomlig:

Ni är så många och vill så mycket att jag ibland känner mig helt söndertrasad. Ni är så många. Och ni behöver mig så mycket allihop. Vet du vad? Jag är mycket mer lik dig än vad du förstår. Eller, snarare, du är mer lik mig än du förstår. Jag är en ensamstående mamma som ibland är väldigt trött. Ibland vill jag bara sätta mig ner och gråta. Gråta över att ni är så missnöjda och olyckliga. Jag tycker nog att jag gett er ganska goda förutsättningar. En hel värld, till brädden fylld av sådant som går att äta, sådant som är vackert, sådant som är nyttigt – bara för er!

Är det just detta som tröstar henne, att Gud egentligen inte räcker till?