Efter att ha läst samma bok om och om och om och om (detta kan pågå i en längre evighet) igen, ända tills man kan böckerna utantill, framlänges och baklänges, börjar man ibland lite försiktigt att ändra berättelsens innehåll. Man försöker göra det lite roligare, lite mer spännande. Det har hänt att man legat där, mycket obekvämt, i den smala sängen och skojat om att “Någon” är en hund eller att Alfons gör bäst i att akta sig för hammaren. Något som mötts av vilda protester från 3-åringen. “Neeeeej, Alfons ska akta sig för sågen. Sluuuuta mamma!”.

Och så ligger man där, bredvid den lilla språkpolisen som kan vartenda ord utan och innan och som rättar en när man läser minsta fel. Då är det en fröjd att Magiska bondgården äntrat vårt hushåll. Här är nämligen knasigheten redan ordnad. Det är från början baklänges och tokigt och det är skönt att ligga där och balla ur en aning, trots att man faktiskt inte alls gör det. Det man läser får man nämligen genast bekräftat i bilderna. Det finns bevis att peka på. Så ingen liten människa kan anklaga en för att ljuga när man säger att kossan har en krullig svans eller att fåret äter glass. Ingen!

På den Magiska bondgården bor de klassiska bondgårdsdjuren, kossan, fåret, hönan och tjuren. Alla med en liten tvist. Den fyrbenta hönan står stadigt som protagonist och vi följer henne när hon ger sig ut på gården för att träffa sina grannar. Trots berättelsens hopp mellan konstigheter och normaliteter behåller den det klassiska barnboksmanéret med upprepningar och tydliga och klara bilder. Varannan sida inleds med ett utdraget nej och det är svårt att läsa utan inlevelse. Det är heller inte bara bilderna som illustrerar sagans innehåll och gång, utan också själva texten har tilldelats viss illustrativ betydelse genom sitt samspel med bilderna.

I samma serie och på samma tema har Hanna Olausson tidigare gett ut Magiska djungeln. Där följer man en prickig zebra som möter djungelns olika djur. Båda böckerna ifrågasätter hur viktigt utseende, färg och form egentligen är. För hönan och zebran spelar det ingen roll, alla kan vara kompisar ändå, så länge man är snäll.

Magiska bondgården lockar fram skratt och fantasi både hos vuxna och barn, visar att det inte alltid behöver vara så svart eller vitt. Hos oss har det blivit lite lättare att anamma Olaussons berättarsätt även på andra böcker. Det har blivit lite mer accepterat att Alfons måste akta sig för andra saker än sågen, eller att hans pappa egentligen är en luftballong. Det har såtts ett frö och när som helst poppar det upp. Ibland i sängen innan läggning, ibland under soffbordet när vi åker ubåt. Fantasin får liv.