Det är rätt måttligt med akademiska avhandlingar som kan beskrivas som hypade, både inom och utanför den akademiska världen. Mitt exemplar av Carin Holmbergs Det kallas kärlek hör till den sjunde pocketupplagan och jag kan inte på rak arm komma på någon som kan slå det.

Det kallas kärlek kom ut första gången 1993, så den har över tjugo år på nacken. Kanske är det delvis förklaringen till att jag mer känner igen mina föräldrars generation än min egen i de tio unga samboende, heterosexuella par utan barn som Holmberg intervjuat, men igenkänning är onekligen en viktig del i avhandlingens framgång. Holmberg har pratat med paren om jämställdhet i vardagslivet och lyfter fram alla de där små ursäkterna vi har för att aldrig riktigt leva som vi lär.

Jämställda anser sig alla par i Holmbergs studie vara – och anses vara även av andra. Det är så hon letat upp dem. Men när paren i undersökningen ska dela på hushållsarbetet, när de ska köpa eller inte köpa något tillsammans eller när de vill umgås eller prata känslor verkar de där jämställdhetsidéerna ofta ganska långt borta, och trots att de vill tolka varandra som individer och inte som kön verkar sällan klichéerna (”killar är ju såna”, ”hon blir så klängig, gnällig, tjatig, gråtig”) långt borta när man faktiskt försöker förstå och hantera sin vardag.

Det som förvånar mig mest med denna omtalade avhandling är nog att den är så teoritung. Halva boken består av teoretiska utgångspunkter, innan vi faktiskt kommer in på de intervjuade och deras svar, och även om det inte behöver betyda att teorin dominerar Holmbergs tolkningar av intervjusvaren så är det lätt att få den känslan. Hon är ute efter att hitta ojämlikhet, och det är det hon gör. Vilket inte betyder att jag inte tror att den finns där – det råder det nog tyvärr inget tvivel om – men kanske hade lite öppnare utgångspunkter gett lite mer mångtydliga svar? Kanske finns det, förutom ojämlikhetens praktiker, strategier och förhållningssätt som pekar också åt andra håll?

Till det här intrycket bidrar Holmbergs sätt att beskriva sina informanter. De intervjuade är som sagt tio par som bor ihop, men de har intervjuats var och en för sig, och blivit lovade att vara anonyma – också inför sin partner. För att lösa det har Holmberg skrivit ihop de intervjuade till helt enkelt ”hon” och ”han”, summorna av studiens samtliga män och kvinnor. Visserligen kan hon ibland skriva in ett visst utrymme för variationer, att ”hon” gör så eller så eller så, men skiljelinjen i människors beteenden och tankesätt dras onekligen mellan ”hon” och ”han”. För Holmberg är kön (eller genus) det helt avgörande. Det är kön vi lärt oss att vara, och det verkar hopplöst svårt att komma ifrån.

Så finns det möjligheter att förändra? Jag vill ju gärna tro att Holmbergs studie skulle se åtminstone lite annorlunda ut om hon gjorde om den idag (och det vore ju superspännande om hon eller någon annan gjorde det). Nog måste det finnas utrymme att lära sig i alla fall något av sina misstag, av äldre generationers misstag? Nog måste det finnas något utrymme för motstånd, för förändring?