Allt som är är en samling noveller som Janne Teller redan publicerat på olika ställen tidigare. De binds samman, skriver hon i efterordet, ganska tveksamt. Möjligen har de alla en förankring till våld?

Jag börjar läsa utan att ha så mycket förkunskaper. Har hört talas om 2012 års hyllade Om det var krig i Norden, men inte läst den. Märker snabbt hur väl språket flyter. Janne Teller skriver så satans bra. Inte bara bildas det ett flyt i språket, som gör berättelserna lättlästa men samtidigt vackra. Det finns också en ton i varje novell som är unik för just den berättelsen, för just den huvudpersonen, som stämmer an en klang som representerar just den världen. Det är precis vad jag önskar av en novellsamling.

Vi börjar i en dialog. Ett ofattbart grymt överfall nystas upp, och en förmodad journalist söker förklaring till varför brottet begåtts. Vad var motivet? Vad är motivet, till alla hemskheter som händer idag och har hänt historiskt? Precis som senare berättelser ska komma att ha en inbyggd och oväntad vändning, vänder denna dialog fördomarna på skam. Jag vill inte berätta för mycket. Så följer berättelse på berättelse, där våldsbrott får sina förklaringar genom att människorna bakom blir tydliga, synliga, får en historia och ett sammanhang.

Allt handlar inte om grovt våld. Kvar i mig efteråt sitter till exempel berättelsen om flickan som får egentid med sin pappa på solsemestern. Han förhandlar med en mattförsäljare om en fin orientalisk matta, och först är tempot så långsamt att min läsning blir likadan, jag blir däst och trött av solen, jag med, och undrar vart det här egentligen leder. Men så, efter tillräckligt med uppbyggnad, kommer då vändningen. Och flickan hamnar i en situation där hon känner ett outtalat krav att rädda sin pappa. Så hon begår en oförklarlig handling. Hon offrar sig själv. Återigen vill jag inte säga för mycket, men det är så snyggt gjort! Och att slutet ändå får bli så fint att jag ler för mig själv på bussen…

Tilltalet är sådant att jag sugs in utan krav. Det finns ingen svår tröskel att behöva ta sig över. Mycket tack vare layouten, tror jag, där varje novell inleds med en vänstersida i rött och vitt där titeln står stort, och sedan en förstasida med större stil på bokstäverna som får vara i rött. Eftersom det är Lilla Piratförlaget som gett ut den förmodar jag att den ska ses som en bok riktad till ungdomar eller barn, men det skulle jag inte vilja kalla den. Bara en av novellerna har ett tilltal som känns riktat till yngre, i övrigt kan gott vuxna läsa med samma behållning. Snarare är layoutgrejen smart och snygg, och jag skulle gärna se den typen av tilltag oftare.

En annan berättelse jag kommer ihåg efteråt, som liksom sätter sig, är den jag först inte riktigt tror på. Om den unge killen som börjar misstänka att hans pappa håller på med något fuffens, eftersom han inte kommer hem när han ska om eftermiddagarna. Och hur han sedan hittar huset där de två tvillingarna är instängda. Det är en berättelse om barns utsatthet, och det där starka drivet som finns i oss alla egentligen, oavsett ålder, att klara sig ur svåra situationer. Att vara stark och lyckas, trots att mycket talar emot oss.

Även pojken som förälskar sig i ett träd ställs inför stora val. Ett snedsteg kan tyckas så stort att ta, men allt beror på intentionen. Vad når jag om jag går utanför ramarna? Är det värt det? De grymmaste dåd kan göras av helt olika uppsåt, visar Teller. Det kan handla om att sätta mat på bordet åt sina barn. Men det kan också handla om att ge flickan man är kär i en klubba.

Ibland slutar novellerna med en retorisk fråga. Som att Teller förmedlar en moral som jag som läsare velat ha i undertexten, istället för uttalad. Men det är ett litet klagomål, på en i övrigt så intressant och välskriven och ryslig liten bok. Jag måste definitivt läsa mer av Janne Teller.