”Den var ju ganska surrealistisk!”
Paret som suttit bredvid mig under visningen av Turist på biografen Spegeln i Malmö fick mig nästan att börja skratta rakt ut. Jag behärskade mig, men hade velat påpeka att Ruben Östlunds filmer verkligen är allt annat än surrealistiska. Snarare ultrarealistiska och plågsamt igenkänningsbara. Det kryper i kroppen på mig när jag inser att, sådär… sådär kan ju jag också bete mig… sådär blir ju jag också… ni vet, när en inte vågar ta upp konflikter med sin partner direkt, men gärna vill hämnas när andra är närvarande… I sådana stunder kan det ju vara ganska skönt att dra surrealismkortet till sitt försvar.

Turist handlar om familjen som åker på skidsemester till Alperna. Under andra dagen bevittnar de en lavin, igångsatt och kontrollerad. Panik bryter ut när lavinen i några sekunder ser ut att ändå vara på väg rakt mot uteserveringen där familjen sitter. I tumultet som uppstår rusar mannen därifrån och lämnar sin fru och sina barn. Lämnar sin familj när katastrofen verkar vara nära. Händelsen utlöser en kris i familjen. Vad som följer är en i mitt tycke fantastisk och välspelad film om mansrollen, konflikter i kärleksrelationer och bevarandet av kärnfamiljen.

Nu ges filmmanuset ut i bokform. Av pressreleasen förstår jag att Ruben Östlund skriver sina manus i litterär form, och det är därför de nu publiceras (ytterligare två böcker är att vänta, troligen då de tidigare filmerna De ofrivilliga och Play). Tyvärr gör sig Östlund bättre som filmmakare än som författare.

I intervjun som avslutar boken berättar Östlund att han alltid skriver in saker i manuset som han vet inte kommer vara med i filmen, som kanske inte ens kommer att filmas. Ett sätt att skriva sig fram till kärnan. En vanlig skrivprocess, där det som är överflödigt sedan bearbetas bort. Jag hade önskat att samma hade hänt med Östlunds manus nu när det blivit bok. Ingenting av det som inte förekommer i filmen bidrar eller fördjupar när jag läser det i manuset. Det är sådant som säkert legat till underlag för att skådespelarna ska få mer kött på benen än bara repliker, sådant som de i filmen visar med subtilt skådespeleri. Att läsa känns mest som att bli skriven på näsan. För mycket kött helt enkelt. För mycket runt omkring.

Replikerna är det som drabbar mest, där är Östlund mästerlig. När jag gick en kurs i pjässkrivande gick en övning ut på att spela in samtal vi hörde och skriva scener av dem. Det verkar som att det är så Östlund gör, hittar en ton där det känns att, exakt, exakt så där skulle någon kunna säga. Så där pratar vi ju. Där blir han som mest verklig, men också som mest litterär.

Min största invändning är att jag aldrig upplever en engagerande läsning. Berättelsen är verkligen bra och innehåller många klockrena scener, men kommer inte till sin rätt i det här formatet. Idéerna realiseras istället till fullo i filmen. Och detta kommer från en person som mer än gärna läser manus. Jag tycker att all slags dramatik borde läsas och ges ut betydligt mer. Så förlåt alla bokälskare, men den här gången tycker jag faktiskt att ni ska se filmen istället. Förbered er på en nästan surrealistisk upplevelse.