När Lilly möter Haren och Kopparormen så går det på ett kick: de presenterar sig och sedan är de vänner. Resten av boken utspelar sig sedan i skogen där de mötts, medan vännerna gör inget särskilt: ligger och tittar på träden, leker husdjur, bjuder varandra på middag. Ingenting särskilt händer, inga maktkamper utspelas heller: vännerna […][...]

Det blir 1950-tal och 60-tal. Barnen blir tonåringar, vuxna. Maj och Tomas är medelålders, kanske till och med gamla. I alla fall Tomas börjar närma sig pensionsåldern, men familjeföretaget, där han jobbat hela livet trots att han kanske egentligen velat göra något helt annat, har svårt att hänga med i de nya tiderna. Snart står […][...]

Rebis föds med ett redan utstakat liv. Hon är den Utvalda hennes släkt har väntat på. På grund av henne har de till och med avstått från att skaffa fler barn, det är ju ändå hon som ska slutföra deras heliga uppgift: att utplåna universum. Släkten Drakenstierna är alkemister med en stark tro på att […][...]

November är en transportsträcka, sägs det. Så mycket transportsträcka att det är nästan inte spelar någon roll att den ena grådaskiga kollektivtrafiksgryningen inte går att skilja från den andra. Allt flyter samman. Tåg, tidtabeller. Orden på boksidorna du läste du just läste blir dammkorn. Denna vecka skriver Björn om Lázsló Krasznahorkais Motståndets melankoli – En […][...]

I min bokhylla står ett antal Duras-titlar. Några olästa, i andra ligger bokmärket ett antal sidor in. Jag har något som skaver i mitt förhållande till Marguerite Duras, och när Att skriva kom såg jag min chans att förstå vad det är. Inför att skriva denna recension kollade jag runt lite vad andra recensenter skrivit […][...]

Redan när jag läste Bara någon att straffa, som kom 2011, imponerade Kristofer Ahlström på mig. Och intrycket mattas inte av när jag läser Ett liv för lite, tvärtom! Sällan har jag varit med om att vika för så många sidor med älsklingscitat. Någonstans i mitten av boken tänkte jag: va fan, en spontan författarintervju? […][...]

Vid köksbordet började berättelsen sina. Men räknar man dagar och månader från den kvällen är det inte svårt att förstå vad som sedan hände där uppe på berget. Jag kan se för mig hur han tog av henne skorna, lite fumligt, kanske darrade de i hans händer. Hur han försiktigt kysste hennes nylontår och nylonsulor, […][...]

Jag har alltid haft svårt för begreppet generationsroman. Idén om att en hel era ska rymmas i ett enskilt verk, ofta befolkat av ett antal personer som för tillfället är unga och längtande, känns för det mesta befängd. Den litterära verkligheten fylls lätt av ytliga tidsmarkörer – industriområdesklubbar, hippa gallerier – eller andra företeelser begränsade […][...]

Är vi mer rädda för förändring än vi är för klimathotet? Så verkar det i alla fall, menar Svante Axelsson i sin bok Vår tid är nu. Tio hoppfulla perspektiv på klimatkrisen. Efter att ha varit generalsekreterare i Naturskyddsföreningen i 14 år och deltagit i många internationella klimatmöten har jag på nära håll fått uppleva […][...]

Det hela börjar runt 1989. Eller kanske 1956. Eller kanske 1920. Eller kanske 1691, eller… Nä, fan, det börjar runt 1989, någonstans i Ungern, innan murens fall (och möjligheten till den – vissa saker är bara möjliga i efterhand). Samtidigt som änkefru Pflaum återvänder till sin grå, sjabbiga hemstad och sin perfekt inredda museipjäs till […][...]