Redan när jag läste Bara någon att straffa, som kom 2011, imponerade Kristofer Ahlström på mig. Och intrycket mattas inte av när jag läser Ett liv för lite, tvärtom! Sällan har jag varit med om att vika för så många sidor med älsklingscitat. Någonstans i mitten av boken tänkte jag: va fan, en spontan författarintervju? […][...]

Vid köksbordet började berättelsen sina. Men räknar man dagar och månader från den kvällen är det inte svårt att förstå vad som sedan hände där uppe på berget. Jag kan se för mig hur han tog av henne skorna, lite fumligt, kanske darrade de i hans händer. Hur han försiktigt kysste hennes nylontår och nylonsulor, […][...]