Maskinblod 3 innehåller precis som sin föregångare 17 noveller i genren science fiction. En del är nyskrivet, en del publicerat tidigare och en är en riktig gammal klassiker. 3:an känns mer homogen och mindre spretig än Maskinblod 2 gjorde. Det de flesta novellerna har gemensamt den här gången är att de är antingen rena dystopier eller åtminstone extremt dystra.

Det tycks vara med Diogenes lykta som de olika författarna har lyst sig in i framtiden. Precis som Diogenes tycks de också trots god belysning haft svårt att hitta något gott hos mänskligheten. Girighet, feghet, hybris, utnyttjande, krig, slaveri, diktaturer, miljöförstöring, rovdrift – samtiden speglad i framtiden är ingen munter historia.

Men jag gillar att läsa både dystopier och rymdkolon(ial)iserings-science fiction med dödlig utgång. De flesta novellerna är välskrivna och de olika framtider/världar man möter känns övertygande. Det är svårt att plocka ut några klara favoriter, men en del tycker jag ändå sticker ut lite extra:

… och Kyria tystnade av Caroline L Jensen är inte bara den längsta novellen, den är också den som gjorde mig mest beklämd. En utmärkt dystopi med allt från inglasade städer och framtidsfascism till djup vänskap och fruktansvärda svek.

I obeliskernas skugga av Hans Olsson är en suggestiv och lite kuslig rymdkolonihistoria om en fjärran planet och katastrofen på densamma.

Paddan som sjöng av Erik Odeldahl är en mycket välskriven, spännande och mystisk berättelse som balanserar på gränsen till ren (klassisk) skräcklitteratur.

Det svåra spelet av Andrew Coulthard är en riktigt bra skildring av Stockholm i en nära dystopisk framtid. Både klassamhället och Skärholmens loppmarknad har här återuppstått i ny men ändå mycket bekant skepnad.

Människans odödlighet – vetenskapens sista triumf av Harald Wägner (1885-1925) är antologins äldsta novell, först publicerad redan 1913. Den utmärker sig inte bara med sin ålder och också med att vara i princip den enda novellen i boken som inte är helt utan hopp. Framtiden var alltså bättre förr. (Harald Wägner var förövrigt bror till författarinnan Elin Wägner och pappa till gamla TV-profilen Ria Wägner).

Vill man hålla sig uppdaterad på vad som händer i svensk science fiction har Maskinblod-antologierna snabbt blivit oumbärliga. Jag rekommenderar absolut inköp och en genomläsning. En liten varning bara, läs inte hela boken på en gång, för många dystopier i kombination med höstmörkret kan göra dig tungsint och svårmodig.