Fred Wilson heter en amerikansk konstnär som gör utställningar genom att använda museums befintliga samlingar på nya sätt. Han har till exempel ställt ut kopior av insamlade urbefolkningsskelett, men istället för avpersonifierade ”vetenskapliga” benämningar rubricerat dem ”Någons syster”, ”Någons pappa”. Han har placerat en spöstraffsställning för slavar bredvid snirkliga stolar med rubriken ”Möbelsnickeri 1820 – 1910”.

Om Fred Wilson handlar en tvåsidig text av Oivvio Polite som finns med i antologin Bryt upp! Om etik och rasism under överskriften Prolog. Det är en ganska udda form av prolog, men den säger samtidigt väldigt mycket om bokens tema. Det Wilson gör tvingar oss att se det invanda på nya sätt, i nya sammanhang.

De senaste årens diskussioner om rasifiering och rasism har i stor utsträckning förts på kultursidorna – kanske suspekt mycket? – och inte minst rört bibliotekens verksamhet. En högt uppskruvad debatt fick sitt ursprung i Kulturhusets biblioteks beslut att plocka bort Hergés seriealbum Tintin i Kongo från hyllorna för tio- till trettonåringar. En annan handlade om Stina Wirséns barnboksfigur Lilla Hjärtat.

De här och liknande debatter, skriver redaktören och bibliotekschefen Nick Jones i sitt förord till Bryt upp!, ”väckte många frågor om bibliotekens och biblioteksmedarbetarnas uppdrag och roll i samhället och om de urval av medier som biblioteket gör dagligen. Självbilder ruskades om i grunden.”

Jag målar med breda penseldrag, men min uppfattning är att folkbiblioteken bemötte dem som ställde väldigt viktiga och befogade frågor om folkbibliotekens arbete mot rasism genom att fly till det som filosofen Jean-François Lyotard kallar de stora berättelserna. Biblioteken pratade om yttrandefrihet, informationsfrihet, demokrati, neutralitet, oberoende, bekämpandet av censur etcetera. Sedan stannade man i dessa övergripande och svepande berättelser som lätt kan användas för att maskera att verkligheten är mer motsägelsefull än så. De stora berättelserna fungerar som befästande av en rådande ordning och som ett förment legitimerande av det bestående sanna och riktiga, och gör dessutom anspråk på tydlighet där den egentligen inte finns. Det är därför det är så viktigt att bryta ner dessa stora berättelser.

De flesta texter i Bryt upp! handlar inte om bibliotek, utan om kulturen och samhället i allmänhet, men det de har gemensamt är just det där att ge läsaren möjlighet att se ur fler perspektiv, att titta en gång till. Kanske också att titta lite bredare och se mönstren. Flera antologibidrag presenterar intervjustudier om konkreta erfarenheter av rasism och rasifiering, om det där som kan verka obetydligt från ett utifrånperspektiv men som för den utsatte är en del av något större, av en enda tjock gröt av ifrågasättande eller exotisering som man tvingas vada igenom, medan den som frågar ”Men vad kommer du ifrån EGENTLIGEN?” för femhundrasjuttioelfte gången kanske inte direkt menar något illa.

Inte minst där har Bryt upp! en viktig roll att spela, genom att låta oss titta en gång till på vår vardag och fundera över vad vi egentligen är en del av.