En brasiliansk författare, bosatt i London, skriver på en ny novell. ”Landskap”. Så en dag anländer ett brev från en läsare, en ung man i Rio. Han berättar om sitt liv där, om vad han tycker om hennes böcker, vad han gillar och vad hon borde gjort annorlunda. Författaren svarar först inte alls, men killen, Lourenço, fortsätter skriva.

När han plötsligt slutar har han hunnit berätta om en dröm han haft, ett landskap. Nu vill författaren veta mer, men Lourenço är som uppslukad av jorden och hon reser till Rio för att få klarhet. Hon har nämligen känt igen landskapet i Lourenços dröm som det hon precis beskrivit i sin oavslutade, opublicerade, helt olästa novell.

Jag började gå igenom den ena möjligheten efter den andra. Kunde det inte tänkas att jag hade sett det här landskapet någonstans? En plansch … en målning … En målning som Lourenço också hade sett? Kanske hade jag aldrig mer tänkt på den här målningen, men trots det hade minnet stannat kvar på min ”vind” och nu blandade det sig i det jag skrev …? Eller också, ska du se, finns landskapet med i en bok som jag har läst? (eller i en film som jag sett?) En bok från min barndom? Från tonåren? En bok som Lourenço också har läst … och i vilket landskapet gjorde ett starkt intryck på honom … och nu drömde han om det … kunde det vara så? Skulle i så fall det som jag trodde var min uppfinning inte vara något annat än ett minne som hade legat och sovit och nu vaknade till liv?

Den lilla romanen igenom föreslås en rad olika, mer eller mindre realistiska eller fantastiska förklaringar till sammanträffandet, som i sig tar sig nya vindlande vägar. Grundfrågan är egentligen intressant: Kan en läsare vara så djupt inne i sin favoritförfattares sätt att tänka att deras fantasi flyter ihop? Vem är det i slutänden som skapar litteratur, författaren eller läsaren? Eller båda, i någon sorts samspel? Eller kamp?

Ändå är jag inte särskilt charmad av den här berättelsen. Jag tycker att författaren och hennes novell är i grunden ointressanta, och den pladdrige Lourenço får kortromanen att kännas ganska omständig. Det finns en tredje karaktär, en liten flicka med en katt, som jag tycker bättre om, men till syvende och sist uppfattar jag det metalitterära mest som ett sätt att göra något av en ofärdig novell som kanske helt enkelt inte förtjänade att skrivas färdigt.

Det ska erkännas att jag har svårt i allmänhet för metalitterärt stajlande – när jag inte kan se någon poäng med det. Om jag inte engagerar mig i karaktärerna eller handlingen eller någonting i sig, förstår jag inte riktigt varför jag ska bry om hur det förpackas. Men jag är kanske ovanligt svårtflirtad på den punkten; jag är inte ens särskilt förtjust i kultförklarade Italo Calvinos Om en vinternatt en resande. Så det är ju långt ifrån omöjligt att du, om du är mer lagd åt det hållet, också skulle uppskatta Landskap. Jag vet inte.

För tio år sedan tilldelades Lygia Bojunga Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, som ju faktiskt är världens största barnbokspris. Vuxenromanen Landskap är det första jag läser av henne, men det kan ju hända att det är fel ände att börja i. Kanske är det helt enkelt hennes barnböcker man borde leta upp.