Jag har aldrig läst något av Brøgger förut. Det är lite märkligt egentligen, eftersom jag alltid blir så förälskad i henne när jag läser intervjuer och ser inslag med denna fantastiska kvinna på teven. Till T har ett av de vackraste omslag jag sett, den är liten och fin, som ett smycke på min sängbordsstol. Och baksidan skvallrar om en härlig historia, inte sant?

Det är 1958 och en fin sommardag och familjen ska på utflykt till skogen. Om de bara kunde komma iväg. För morföräldrarna vill ju komma på te. Men de har ju inga tekoppar. Och finns det något te hemma?

De vuxna har svårt att få ihop ens det enklaste, som mat till barnen, och de tre barnen är för små för att klara sig själva. Mamman vill bara ta livet av sig och pappan vill resa till Asien och rädda tredje världen.

Men hur ska de rädda sig själva?

Så när jag öppnar boken är jag redo för en härlig stund, men jag misstänker att den kommer att vara svårare, kanske vissa skulle säga mer intelligent, än den litteratur jag vanligtvis läser (relationsromaner).

Och jag ska vara ärlig: först fattade jag ingenting. Jag tänker inte sitta här och låtsas som att jag ens nu förstår exakt vad författaren menar när hon döper vissa figurer i boken till Ior, Nasse och Lady Gaga. Men efter bara ett par sidor spelar det inte heller någon roll.

För jag älskar det här.

Hela boken är skönhet, orden så fantastiskt sammansatta på ett ljuvligt märkligt och totalt oförutsägbart vis. Jag blir så förälskad i denna författares förmåga att komma in under den berömda huden. Som här när Kängu och Jacob sitter i köket och Kängu irriterar sig på att Jacob rör på läpparna och talar till henne medan han läser, varpå Jacob svarar:

- Om en författare inte har så mycket respekt för läsarens tid att han inte kan formulera sitt budskap på tvåhundra sidor eller mindre, så har jag heller inte någon respekt för den författaren.
- Så arrogant! säger Kängu.
- Ja, av författaren.
- Nej, av dig.
- Jag skummar.

Om man vill förstå det som står mellan raderna måste man också läsa alla ord.
Men Jacob börjar inte klaga över att det är han som både ska sköta sitt arbete, hämta barn, handla, och laga mat, medan Kängu tillbringar hela dagarna med att läsa romaner. Det är för att hon är sjuk. Därför är det skönt att vara sjuk. Det är helt enkelt för ansträngande att inte vara sjuk och gå till arbetet varje dag. Men det kan man inte säga.

Sådana här underbara stycken är boken byggd av. Det är så sällan jag hittar böcker jag vill läsa igen och igen för att jag räknar med att hitta nya saker just mellan raderna. Gun-Britt Sundströms Maken, var en sådan bok. Suzanne Brøggers Till T är definitivt ännu en.