Jag befinner mig i skrivande stund i Tarifa. Det är så långt söderut i Europa som en kan komma och Afrika syns i horisonten. Här möts Atlanten och Medelhavet synligt för blotta ögat. Trots detta sitter jag inne i lägenheten och skriver. Sola, bada och pina colada får vänta en stund. När de flesta läser sina deckare på sommaren gör jag tvärtom. Semestern är tiden då jag plöjer allt annat, boken som ständig följeslagare i allt jag gör. Tjockare än vatten fick, trots att det är en deckare, följa med till Spanien. Jag läste den rafflande upplösningen i Malaga.

I våras gick det en dramaserie på svt som hade samma titel som Carin Gerhardsens senaste bok. De båda verken har absolut ingenting med varandra att göra. Gerhardsen har hunnit till den sjunde boken om Hammarbypolisen och det märks. Karaktärerna är levande, deras tjafs, tvivel och tröttheter känns äkta. Historien tar vid där vi lämnade den sist i Hennes iskalla ögon. Det är dock inte bara polisernas stretande som skildras, här finns naturligtvis en gåta att lösa. Den gåtan tar sin början exakt trettio år tidigare. En strålande vacker aprildag späckad av vitsippshav och en picknick då allting går fel. Då en katt och en mamma dör och två barn lämnas åt ett hårt öde. I nutiden hittas dränkta katter i Aspudden med omnejd. Utplacerade såsom ett underförstått meddelande som förbryllar de hårt knegande poliskollegorna, även om en del av dem är irriterade över att behöva ödsla tid på att utreda döda djur.

Vi har alltså den trettio år gamla historien om de föräldralösa barnen som varvas med nuet. En nutid då förutom bestialiska kattmord flera av poliserna tampas med sina egna såriga liv. Det är så många trådar på gång att när jag lagt ifrån mig boken ett par dagar kommer jag knappt ihåg vad den handlar om. Det som ändå håller mig kvar är omsorgen om bokens karaktärer. Jag känner med dem och vill att allt ska bli bra. Blir berörd när ”Gäddan”, den på jobbet hårdhudade och hemliga Hedvig Gerdin får sitt kärlekshjärta brutalt krossat och liksom trampar vatten efteråt. Det hör inte till vardagen att en 58-årig tillsynes sipp kvinna i litteraturen får vandra i förälskelseskimmer, vara sexuell samt blotta sitt brustna hjärta. Och hur sveket mot henne visar sig hänga ihop med alla lösa trådar. För när allt är ett enda trassel vänder historien och nystas upp i ett nystan. Undan för undan får jag svar på de flesta undringar och det visar sig som sig bör i en mustig deckare att det mesta faktiskt har med varandra att göra.

Tjockare än vatten följer den svenska deckartrenden just nu. Den där kapitlen heter veckodagar och där fallet tar exakt en vecka att lösa. Visst blir det en hel del övertid, men det måste väl ändå anses som ett gott dagsverke? Utan att avslöja för mycket blir dessutom upplösningen som den svenska deckarscenen förespråkat de senaste åren, nämligen filmiskt och ytterst dramatiskt.

Tarifa blåser röd flagg idag.