En spansk badort. Det går knappt att tänka sig en miljö som är så mycket kliché på ytan, men som samtidigt kan rymma så många vibrerande spänningar, dolda hot och klasskillnader.

Värmen som stiger ur sanden, förmildrar och förgiftar. Spelar mellan byggnader och kroppar. Den billiga spritens kväljande smak i munnen samtidigt som solen stiger och lovar ännu en fulländad dag.

Ja, turistorten skulle kunna vara perfekt för en Christine Falkenland-roman. Från att ha varit renodlad poet gav Falkenland ut sin första roman Släggan och städet 1996. Sedan dess har hon haft förmågan att ladda prosan med poetisk precision och stämningsbygge. Romanpersonerna har fått tyngd inte bara genom Falkenlands mod att våga vara högstämd och ålderdomlig, men också genom hennes sätt att ofta låta miljöerna bli en del av dem. Den klibbiga värmen kring den stinkande kroppen, det skummande havet som slår mot klipporna – sådana saker brukar vara riktmärken i Christine Falkenlands prosa.

Därför är jag förstås förväntansfull när jag börjar läsa Spjärna mot udden. Romanens jag är Eva, en kvinna på flykt från sitt nuvarande liv och med nyväckt begär i kroppen. Hon kommer överrens med maken, David, om att de båda ska följa sina önskningar och träffa andra. Eva packar sina saker och tar med sig sonen Florian för att börja ett annat liv i den spanska solen. Där, bland barerna, blir hennes begär ett annat. Hennes längtan går mot honom, någon som du.

I vanlig ordning hos Falkenland är detta du något helt annat än det som först uppenbarar sig. Falkenland hör till de författare som fördjupar sina litterära projekt i bok efter bok. Som i stället för att ängsligt se sig om efter nästa fenomen att göra en historia av, gräver sig allt längre ner i det hon redan berättat. Det är beundransvärt. Ett slags antites till samtidens hetsiga romanproduktion där mängd och nyhet ofta tycks gå före idogt undersökande. I Spjärna mot udden låter Falkenland, liksom i flera tidigare böcker, sitt berättarjag ta spjärn mot händelser från barndomen. Vi kan ana en moder, vi kan ana ett ouppfyllt bekräftelsebehov och en utebliven kärlek som måste sökas hos andra. Andra, som möjligen bär delar av modern i sig.

Exakt vad det är som Falkenlands berättarjag söker hos andra får vi aldrig veta. Texten är strängt bunden till Eva och hennes närmaste tankar. Här är Evas begär, Evas avund och Evas rädsla för att åldras. Det kroppsliga fokus i Falkenlands romaner, som tidigare ofta har varit könet, har nu förflyttats till ansikte, hår och kroppen i stort. Här hävdas den åldrande kvinnans rätt att maskera sig. Att fortsätta lägga ett kvinnligt ansiktes färger, klä kroppens i en kvinnas utklädningskläder för att behålla den roll hon har spelat. Detta gör Falkenland bra, och kanske är det romanens mest intressanta perspektiv. När Eva på romanens första sidor låter frisören förlänga hennes hår ännu en gång, matchar bh och trosor för att lite senare besöka någon bar i sin ”feminina maskerad”, hör det till de få tillfällen då hon verkligen sätts i handling.

Notera demimondens förfall: bejaka förruttnelsen. Samla skelettdelar i hudpåsen och snöra ihop den.
Jag balsamerar mig: lägger mer rött på läpparna och sotar ögonen igen.

Det är nämligen ett problem annars, att vi får vara så mycket i Evas huvud. Det är inuti som största delen av handlingen utspelar sig och hennes reaktioner på det som sker utanför, tar sällan något annat uttryck än som malande tankar. Ofta upplever jag Evas relation till omgivningen närmast likgiltig i jämförelse med det rika känsloliv som pågår inom henne. Det är som att romanjagets inre dagboksröst är för sluten i sig själv och sin inneboende dramatik för att hon ska kunna reagera ordentligt på det som händer henne. Kroppen förblir stum. Jaget frånvarande.

Spjärna mot udden är en ojämn Falkenlandroman som inte riktigt infriar mina förväntningar om en poetiskt laddad prosa med närvaro och ett fördjupat litterärt projekt. Varken romanjaget eller miljön stannar kvar hos mig den här gången.