Recension

: Det kan alltid bli värre
Det kan alltid bli värre Lotta Sjöberg
2014
Galago
7/10

Kära ångest!

Utgiven 2014
ISBN 9789170377846
Sidor 176

Om författaren

lotta sjoberg
foto: Mikael Jakobsson.

Lotta Sjöberg, bor i Stockholm, är utbildad på Konstfack och arbetar som serietecknare och illustratör. Hon har anlitats av bland annat Svenska Dagbladet, Vi föräldrar och flera av Sveriges fackföreningar. Sedan 2009 driver hon den populära facebooksidan ”Family Living the true story”. Hon debuterade 2005 med boken Bebisbekännelser : Guide för nybörjarföräldrar. 2011 utkom hennes andra bok Family living : den ostädade sanningen.

Sök efter boken

På grund av tidsbrist läser jag Lotta Sjöbergs Det kan alltid bli värre i en sittning. Det rekommenderas. Till en början är känslan av att detta har gjorts förr, överhängande. Vår tids krav på att bli lycklig kritiseras med satir, politisk medvetenhet blandas med diverse ångesthantering, Sjöberg är radikal på precis det där sättet som alla är radikala nu för tiden: det vill säga hon kritiserar normen, det traditionella äktenskapet, drar fram ojämställdhet och synar regeringens vinstdrivarpolitik i sömmarna i klatschiga dräpande rutor.

Efter ett tag tycker jag mig dock skönja något nytt. Ångesten hos Sjöbergs androgyna karaktärer skiljer sig visst lite grann från Nina Hemmingssons storögda svarta flickor. Här yttrar sig ångesten inte bara inåt, utan framför allt utåt. Klimathotet återkommer som anledning att må dåligt. ”Ärade klimatångest”, skriver Sjöberg på ett vykort på en rutig duk bredvid en kaffekopp.

Tack för att du finns, min trogna vän. Du har hållit mig sällskap om nätterna och älskat mig. Tack för att du hållit mig borta från konsumtion, drömrenoveringar, bilar, kött och flyg. JA TÄNK OM ALLA HADE VETT ATT KÄNNA LITE MER ÅNGEST! Då skulle dom må så dåligt att dom inte stod ut med att tömma jorden på resurser och förstöra framtiden för våra barn… Älskade ångest – du är svaret på allt! Lotta.

Genom att blanda tekniker driver Sjöberg med det mesta vi får itutat oss är lösningen på våra problem. ”Idag är det första november!” säger en vinterklädd person, medan en i linne och shorts med armarna kramande kroppen svarar ”Nu tycker jag att du är himla negativ!” I mig skriker å ena sidan en röst i arg protest; nog måste positivt tänkande ibland vara en vettig hjälp? Går det verkligen att gå in i ångesten och begrava sig på det här viset, är inte det bara att dra ner sig själv i onödan? Samtidigt som jag fnissar åt det envisa svartsinnet, som hoppar vidare i sina tvångstankar på de vita strecken på övergångsstället, för att sedan läxa upp personen tvärs över gatan: ”Alltså, vet du, jag räddade just världen! Lite tacksamhet är väl inte så mycket begärt”. Kanske är det dags att inse att nej just det, jag har ju ingen diagnos. Kanske hjälper positivt tänkande för mig, men varför skulle det göra det för alla?

lotta3

En vanlig tillflyktsort för kvinnor historien igenom har varit syjuntan. Där har det broderats, virkats och stickats, och av detta använder sig Sjöberg påhittigt boken igenom. Bonaderna är förstås inga helgade hem-hyllningar, tvärtom… Min personliga favorit är ”nejonet”. Ett litet lejon som helt enkelt säger ”nej!”. Löjligt enkelt, men det får mig att skratta som ett barn i flera minuter.

Det finns mer och mindre lyckade serier. Serier med klockren poäng, och andra som känns mer som utfyllnad. Utan vidare finess händer det att dörrar slås upp som vi redan sett på vid gavel alltför många gånger.

Ändå är det så oerhört befriande varje gång någon skriver om ångest. Avdramatisering, känslan av igenkänning. Att det är systemet vi utarbetat som är det som inte fungerar, aldrig vi själva. Jag pratade igår med en person från Australien, och fick därigenom synen på svenskar uppdaterad. Det är lätt att bli hemmablind. Till exempel pratar vi oerhört sällan med främlingar. Vilket i en förlängning förstås bidrar till att cementera ensamhet för de som redan hamnat utanför sällskap av en eller annan anledning (skilsmässa, depression, lång arbetslöshet, sjukskrivning). Det är i mångt och mycket vår kultur som gör det svårt för oss. Vi pratar gärna om andra kulturer och deras problem, men hur vore det om vi såg vår egen verklighet? För varje person som skriver om ångest, går in i mörka känslor utan att väja, utan att försköna, kommer vi ett litet steg närmare den självhjälp som faktiskt är sann och inget påhitt av någon överpositiv livscoach. Nämligen att vi alla är delar av samma kött, att vi alla har rätt att må skit ibland. Vi är bara människor.

lotta2

Och klimatångesten måste väl den sundaste av alla ångestar?

Lina Arvidsson

Publicerad: 2014-06-13 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-13 10:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5703

2 kommentarer

Positivt tänkande är säkert bra om man är lite negativ eller orolig. Men vid riktig ångest (blir lite irriterad på hur begrepp/diagnoser urvattnas) så hjälper det inte att ”tänka rätt”. Men många tror det för de vet inte vad riktig ångest är.

Malin Oregistrerad 2014-06-13 14:40
 

Jo, men precis. Och den här boken handlar väl snarare om den där riktiga ångesten.

Lina Arvidsson Redaktionen 2014-07-11 08:46
 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?