Så var vi där igen. Med en rolig, smart och peppande bok som man, om man bara läser lite planlöst på nätet om den, blir direkt mörkrädd av.

Senast det hände mig var när jag skulle skriva om skilsmässoantologin Happy, happy, en klok och mångfacetterad bok om att det kanske trots allt inte är nödvändigt att stanna i relationer man mår dåligt av. Det kändes som en ganska rimlig slutsats – tills man lyssnade in debatten. Där gick människor – uppenbarligen utan att ens ha läst boken – helt bärsärkagång kring hur ondskefull och egoistisk den var. Tänk fundamentalistiska islamister inför Muhammed-rondellhundar. Bärsärkagång.

Konceptet att kvinnor inte skulle vara tvungna att stå ut med män till vilket pris som helst provocerar uppenbarligen och ja, jag har svårt att förstå det. Jag menar, vill jag att du ska vara ihop med mig för att du gillar mig och vill vara det, eller vill jag att du ska vara ihop med mig för att du blir utfattig och inte klarar av att byta en glödlampa och tror att dina barn blir narkomaner annars?

Jag skulle ju föredra det förstnämnda, men det andra alternativet verkar tydligen minst lika rimligt i skrämmande många debattörers ögon.

Okej, men hur långt är steget till att hävda att alla borde bli lesbiska då? Det är väl ingen självklart slutledning? Och om man hävdar det, är man inte självklart ute efter att provocera då?

Ja och nej. Visst är Liten handbok i konsten att bli lesbisk skriven väldigt mycket med glimten i ögat. Det är en riktigt rolig, lättsamt snygg och inte alltid särskilt nyanserad bok. En motbok, skulle man kunna säga. Den bygger på författarna Mian Lodalens och Matilda Tudors återkommande erfarenhet av att höra heteroväninnor klaga över sina relationer och sucka att man egentligen borde bli lesbisk. Den är ett uttjatat ”Jamen, bli det då!” och en tankeväckande logisk argumentation.

Vi har ju hört siffrorna till döddagar. Kvinnor tjänar mindre. Tar större ansvar för hem och barn. Utsätts oftast för våld av sin partner eller före detta partner. Har sämre sexliv (trots att det egentligen inte finns någon skillnad på mäns och kvinnors orgasmmöjligheter). Mindre, svårare, mer utsatta än … män, ja, men också än lesbiska.

Så den logiska slutsatsen är väl att det faktiskt vore bättre att vara lesbisk? Mer pengar, bättre karriär, mer fritid, fler orgasmer – och en jämställdhet i relationer och föräldraskap som det enligt beräkningar lär ta närmare 200 år innan heterosexuella når upp till. Det är med andra ord inte taget ur luften när Lodalen och Tudor sätter rubriker som ”Därför vill du att din dotter blir lesbisk”, ”Därför vill du att mormor blir lesbisk” och ”Heterosexuella kvinnor kommer till himlen – flator kan komma hur många gånger som helst”.

Okej, jag håller inte alltid med om beskrivningarna av det glåmiga heterosexet (jag kan till och med tycka att sex utan en tydlig slutpunkt låter ganska störigt), men – och vad jag tror är mer betydelsefullt – jag kan sukta ihjäl mig efter en sexualitet som inte hela tiden måste släpa på heterosexualitetens enorma bagage, på alla nojor och maktspel och dåliga erfarenheter. Att slippa hela tiden ha i bakhuvudet det Liv Strömquist tecknar i en av alla serier som illustrerar boken (av Strömquist, Nina Hemmingsson, Karolina Bång, med flera), där en tjej står i en bar och småflirtar med en kille och samtidigt tänker:

Undrar om han kommer att våldta mig om jag följer med honom hem? Vi kanske kan gå hem till mig istället, för där kommer grannarna att höra om jag skriker … Åh, jag ångrar att jag tog de här skorna, de är så dåliga att springa i … Har jag pengar på mobilen om jag måste ringa polisen? Han verkar ju ändå rätt trevlig … Vad var det nu jag lärde mig på självförsvaret? Knä, strupe, skrev … Eller?

Man kan definitivt använda Liten handbok i konsten att bli lesbisk just som en konkret handbok. Den börjar som en övertalningskampanj, skjuter in mängder av olika människors berättelser och erfarenheter och ger konkreta handlingsplaner och guider till allt från flatsex till lesbisk populärkultur.

Man kan förstås också använda den mer som en tankebok, en tankeställare. Hur tror och tänker jag egentligen kring sexualitet? Min sexualitet? Vad är medfött? Vad är inlärt? Vad är formbart och flexibelt? Redan Alfred Kinsey (som gjorde enorma intervjustudier i USA på 1950-talet) hävdade att de allra flesta människors sexualitet snarare än i ett av två klart åtskilda läger, befinner sig på en skala däremellan.

Oavsett hur man tar den erbjuder Liten handbok i konsten att bli lesbisk en konkret lösning på ett konkret problem. Vi lever i ett ojämställt samhälle och 200 år känns ganska länge att vänta. Hur kan det mot den bakgrunden vara så jävla provocerande att kvinnor skulle kunna bestämma sig för att försöka ta lite mindre skit?