En av de första skräckfilmer jag minns att jag såg, för … många år sedan i alla fall, var Stephen Kings och George Romeros Creepshow. Jag ville ha mer. Efter att jag sett en bunt filmer till som sällan lyckades hålla stämningen uppe i 96 minuter insåg jag hur smart Creepshow var: skit i att försöka berätta en lång historia för fans som ändå bara vill se hemskheter, kör ett gäng korta novellfilmer i stället som går pang på rödbetan, gör sin poäng och slutar. Det var inte förrän senare som jag fattade varför den ser ut så: King och Romero gjorde den som en hyllning till de skräckserietidningar de själva växte upp på. Tidningar som jag inte hade minsta förhållande till. Det som var en cover för dem blev ett original för mig.

Den tanken dyker upp flera gånger när jag läser Kim W Anderssons Love Hurts 2. Anderssons serier radar upp små kärleksnoveller inom klassiska skräck- och science fiction-handlingar; paret som är villiga att göra Vad Som Helst för att bli gravida, tidsresan som går på tok, mobbingoffret som ger igen, etc. Men som det barn av 90- och 00-talets postmoderna skräckvåg författaren är så vet han också att man kan leka med dem. Att det kommer en twist i slutet hör till genren, men vad twisten betyder är inte alltid detsamma. Och även om jag inte vill falla i ”Det är bra för att vara svenskt”-fällan känns det ändå härligt att det görs sådant här, att författare i vågorna efter Ajvide Lindqvist och Engelsfors fortsätter att våga sträcka ut och göra anspråk på alla historier, svetsa samman den lagomsvenska diskbänksångesten med äventyr i yttre rymden. Bildspråket är uppenbart tecknat, glatt och serietidningsmässigt bara för att kunna slå över i skräck och blod, samtidigt som karaktärerna får vara vanliga människor. (Eller vanliga robotar, vanliga kloner, vanliga tentakelmonster … ) Det är ofta både smart och relaterbart.

Ändå saknar jag något. Delvis är det samma sak som jag känner när jag ser Creepshow idag; visst, det är kul att de inte gör ett halvhjärtat jobb med karaktärer som ändå ska dö och bara går direkt på de saftiga bitarna, men vore det inte roligare om de faktiskt gjorde ett helhjärtat jobb och gjorde det väl? En bra skräcknovell är något fantastiskt, men ibland kan de, speciellt sådana som går ut på att leka med gamla historier, ibland kännas mer som en provkarta på historier man skulle kunna skriva om man gitte göra klart dem. Alena visade ju att Andersson kan berätta effektiva längre berättelser också. Men också det att … kan vi inte det här nu? Smarta dekonstruktioner av gamla klichéer, jovisst, men är det inte dags att göra nya snart?

Det sagt: jag är kanske inte målgruppen. Jag kan originalen, jag har hört alla covers redan, häromdagen var det 17 år sedan första avsnittet av Buffy. Och Love Hurts 2 lyckas ändå rätt ofta med att sätta fart på fantasin, visa på en oändlig mängd möjliga historier, och beväpna läsaren mot hemskheterna genom att visa att man kan ta tag i handlingen och vända på den – och av och till, som i Love Hurts #27 t ex, verkligen skicka upp hjärtat i halsgropen. Inget är vad man tror det är, det är ju därför vi älskar smärtan ändå.