När jag började läsa Chimamanda Ngozi Adichies Americanah gjorde jag det mest i ett försök att slå ett litet hål på den stora vita fläcken, som täcker min litterära karta över afrikanska författare på samma sätt som ett Atlas gör från tidigt 1800-tal. Jag vill helt enkelt ta del av det moderna Afrika. Det Afrika som numera hamnar i dagstidningarnas ekonomi- och kulturdelar och inte, som under min uppväxt, enbart hamnade i nyhetsdelen, och då alltid på temat svält eller krig. Utifrån den aspekten blir jag inte besviken, men här finns så mycket mer och sexhundra sidor senare inser jag att Americanah säger mer om vår globala samtid än någonting annat jag läst på denna sida av millenniegränsen.

Redan i inledningskapitlet slår Adichie hål på min lite vaga idé om att ”läsa om det nya Afrika” när huvudpersonen Ifemelu ifrågasätter själva begreppet ”Afrika”. Det genom att ifrågasätta varför frisören på salongen där hon ordnar sitt hår inför resan tillbaka till Nigeria efter femton års exil i USA, använder benämningen ”Afrika” när hon talar om sitt hemland Senegal. Visst, jag är ju fullt medveten om att Afrika består av dryga femtio länder (och hade alla rätt på geografiprovet i mellanstadiet när dessa länder skulle namnges på en blank karta) men ändå hamnar man lätt i en föreställningsvärld där Afrika söder om Sahara och norr om Sydafrika paketeras lite som ett ”Afrika”.

Det är en utmärkt inledning som inte bara ruskar om mina smått inskränkta föreställningar, men även själva platsen, en frisörsalong har en stark symbolisk betydelse. Ska man anpassa sig bör håret vara rakt och råkar det gå stick i stäv med det genetiska arvet så finns det ju ändå gott om starka kemikalier, som tar hand om den biten.

Ja, en av de stora överraskningarna när jag läser Americanah är just, lite vad titeln anspelar på, att detta mer är en historia om det moderna USA, eller för den delen den vita västvärlden och dess förhållande till rasbegreppet. Ett begrepp som, hur gärna vi än anser att det saknar betydelse för vi är ju alla medmänniskor med lika värde, ändå hela tiden finns där som en skiljelinje. Oavsett om det används av en fördomsfull rasist eller en välmenande och öppensinnad liberal. Det kan givetvis te sig en smula deprimerande att läsa om att begrepp som vi (och ja, nu utgår jag förstås att du som läser är en ”etnisk svensk”) anser vara något som bör ligga på historiens skräphög, tyvärr ändå har en sådan relevans idag. För kontentan av bokens exildelar (som utspelarr sig i USA och Storbritannien) är just att det inte är upp till oss, hur välmenta och fördomsfria vi än är eller vill vara, att avfärda rasbegreppet. Utan om det skall kunna avfärdas är det först när de som är hårdast drabbade kan avfärda det, som det kan vara dött och begravet. Och där är vi tyvärr inte.

Romanen tar ett tydligt grepp om rasism, eller kanske snarare om ras som begrepp men samtidigt skall romanen inte primärt ses som något politiskt debattinlägg, utan först och främst är detta ett skönlitterärt verk. Intrigen är däremot högst okomplicerad. Ifemelu och Obinze tillhör Nigerias medelklass, de träffas under universitetstiden och blir tillsammans. Efter examen skiljs de åt då de likt så många andra drömmer om att ta sig utomlands för att jobba, Ifemelu vill till USA och Obinze till Storbritannien. Meningen är att de skall återförenas så snart som möjligt men den post 9/11-värld vi nu lever i kommer emellan och plötsligt är världen, eller i vart fall USA, en mer sluten plats och det nigerianska passet inte lika gångbart och femton år förflyter.

För den universitetsutbildade nigerianen blir exilen lite av ett lotteri, en universitetsexamen ger dem, lika lite som den infödde britten/amerikanen/svensken, automatiskt ett bra och välavlönat arbete inom det fack de utbildat sig till. Men till skillnad från den infödde så befinner de sig i exilen på nåder. Lyckas de få ett bra arbete försvinner i regel byråkratiska problem som uppehållstillstånd, men om de under den begränsade tid deras visum gäller inte lyckas, är resan ned till den sociodemografiska botten snabb. För den papperslöse är en ekonomiexamen betydelselös, arbetet kommer ändå att bestå av att städa toaletter nattetid och betala en icke obetydlig del av lönen till den som ordnat arbetet. Och hela tiden med hotet om att ett tips till myndigheterna ofrånkomligen leder till enkelresa tillbaka till Lagos.

Ifemelus och Obinzes exil präglas just av dessa alternativ men under tiden förändras även Nigeria och när de återvänder är rollerna än en gång förändrade, som ett slags globaliseringens lotto. Americanah är ett stycke roman som man kan diskutera i oändlighet då den har så många infallsvinklar och belyser så många moderna ismer att man lätt kan glömma att det samtidigt är en välskriven, humoristisk och dramatisk roman om den globala, samtida värld vi lever i. Och inte minst för mig, som brukar betrakta Douglas Coupland som någon som sätter fingret på det moderna och samtida, öppnar Adichie upp vyerna för en modernitet som inte fylls upp av snäva populärkulturella referenser och .com-lösningar. Americanah är helt enkelt boktipset jag skulle ge den utomjording som önskade lära sig något om livet på jorden under 2000-talet.