Många svenskar känner numera till Ogadenprovinsen i Etiopien som det område där de båda svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye greps. Kanske också att området har något med Lundin Petroleum och utrikesminister Carl Bildt att göra.

Bakgrunden, om oljebolagens intressen och eventuella inblandning i krigshandlingar – mord, tvångsförflyttningar, systematiska våldtäkter och brännande av byar – i det konfliktdrabbade området, kunde man läsa redan i Kerstin Lundells första bok, Affärer i blod och olja. I nya Det svarta blodet vill Lundell vidga perspektivet också till andra bolags roll i området.

Lundinbolagen (exakt hur de är organiserade verkar svårutrett, vilket kanske också är en del av poängen), står fortfarande i centrum, men nu tillsammans med andra bolag, bolag från, förutom Sverige, framför allt från Norge, Kanada och Australien – demokratiska länder som gärna dunkar sig själva i ryggen över sitt goda inflytande i världen.

Åtminstone i Sverige har detta inte minst blivit även regeringens linje, att svensk inblandning i exploatering och förtryck på något magiskt sätt skulle vara bättre än till exempel kinesisk. ”Svenska företag tar med sig svenska värderingar ut i världen”, säger till exempel handelsminister Ewa Björling. ”De utgör också värdefulla ögon och öron ute i världen. Vi startar där och konstaterar hur viktigt det är att befinna sig i svåra länder.”

Det känns som ett lätt absurt uttalande i förhållande till de här företagens beteenden. Svenska värderingar? Ögon och öron ute i världen? Lundins och de andra företagens representanter ser och hör inget ont. Ingen tycks ens ha läst de egna konsultrapporterna om riskerna att bli inblandande i kränkningar av mänskliga rättigheter – och vet de någonting så tänker de åtminstone inte tala om det. Lundells bok är en orgie i stängda dörrar och obesvarade mejl.

Författaren har emellertid sin bild klar för sig:

Beträffande beläggen för vad Lundin Petroleum gjort finns ingen tvekan: företaget har medvetet satsat på oljeprospektering trots risk för medhjälp till brott mot mänskligheten. Företaget har fortsatt med verksamheten i två fall, Ogaden och Sudan, trots upprepade rapporter om att allt gått så illa som befarat. Det är från det bolaget som Sverige rekryterat en av de allra viktigaste företrädarna för landet.

I Sverige pågår sedan 2010 en förundersökning om misstänkta folkrättsbrott i samband med Lundins verksamhet i nuvarande Sydsudan. Inte minst på grund av läget i landet är det svårutrett. Juridisk är det inte heller solklart, men kan sammanfattas ungefär så här: Bolagen vill borra efter olja eller andra dyrbarheter och köper tillstånd att göra det (av odemokratiska och korrupta regimer). För att det ska kunna genomföras utan alltför stor risk krävs säkerhetsarrangemang. Dessutom finns det nomadfolk, byar och annat som är i vägen för de stora miljöingrepp de här verksamheterna utgör. Inhyrda säkerhetsbolag och lokal militär löser dessa problem. Bolagen blodar formellt inte ner sina händer, men det är deras verksamhet som orsakar våldet och man fortsätter trots att liknande saker händer igen och igen.

Juridiskt sett är skuldfrågan kanske knepig. Moraliskt verkar den uppriktigt sagt betydligt klarare.

Det svarta blodet är på många sätt en uppföljare till Affärer i blod och olja och som sådan har boken lite svårt att hitta sin form och stå på egna ben. Det författaren gör, hennes långsiktiga utredningsarbete av en otroligt svårtillgänglig bransch i ett otroligt svårtillgängligt område, är emellertid oerhört viktigt. Det svarta blodet drabbar, inte minst med sin granskning av svenska politikers attityder i frågan. Det hade nästan kunnat förtjäna en bok i sig.

Kerstin Lundell äger en aktie i Lundin Petroleum. Det gör hon förstås för att få tillgång till information och kunna ställa frågor på bolagsstämmor (vilket går sådär, hon blir utskälld och fråntagen mikrofonen). Men vi är ju alla aktieägare nu för tiden, vare sig vi vill eller inte. Ger det oss inte också någon skyldighet att veta vad till exempel våra pensionspengar har för sig ute i världen?

Nå, företag är trots allt inte demokratier, så låt oss återvända till det vi direkt kan påverka: vår egen regering som absolut inte vill ha någon reglering av svenska företags förhållanden till mänskliga rättigheter i världen. Så här säger utrikesministerns rådgivare i globaliseringsfrågor, Olof Ehrenkrona, apropå svenska företags eventuellt oetiska beteenden utomlands:

Kajorna i tabloiderna blåser upp det. Men sedan flyger flocken vidare. Det är kortsiktiga processer som saknar relevans, som i fallet Telia Sonera. Man får inte förväxla den mediala verkligheten med den verkliga verkligheten och inte dras med i tabloidskräcken.

Först kommer jag inte på varför det där citatet låter så bekant. Sedan slår det mig: det är precis så här Lundsbergseleverna i Agnes Hellströms reportagebok Att vara utan att synas reagerar på ännu en pennalismskandal – de lägger skulden på medierna. Det är väl ändå en ganska intressant attityd i ljuset av såväl Lundells eget arbete som Perssons och Schibbyes, de från Syrien nyligen frisläppta Magnus Falkehed och Niclas Hammarström, den fortfarande fängslade Dawit Isaak och alla andra som riskerat och riskerar livet för god journalistik?

Man måste kanske fråga sig: är handelsministerns ”svenska värderingar” i själva verket något mycket otäckare än vi helst vill låtsas om?